- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
578

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Th ornäs Ma n n

bemängd med en omisskännelig böjelse
att kompromissa. Skall man inte rätt
som det är ha vant sig till och med vid
republiken? Varför inte då också vid
herr von Schrencks absurditeter?

Vad mig själv beträffar hade jag
hela mitt liv i fråga om ockultismen
teoretiskt varit tämligen frisinnad, jag
hade i vidaste mening skeptisk hållit
en hel del olika saker för möjliga utan
att i övrigt personligen kunna berömma
mig av några som helst erfarenheter pä
det översinnligas område. Mitt intresse
var en teoretisk sympati, som välvilligt
lämnade allt detta i fred och lät det
bero. Jag hyste och yttrade väl vid
något tillfälle en önskan att få vara med
om en seans, men det blev ingenting
av. Uppenbarligen hade min timma
ännu icke slagit. Jag avvaktade den,
gick icke händelserna i förväg utan
överlämnade mig åt den makt, som man
kallar öde, slump eller också försyn,
och vari en alltigenom ockult samverkan
av inre och yttre element råder.

Och nu? Och nyligen? Jag berättar
alltsammans precis så som det gick till.
Jag fick besök, en herre, en konstnär,
målare, tecknare, som fått i uppdrag av
en skämttidning att rita en karrikatyr
av mig. Var så god! Han ritade mig
med en sned näsa, och det ena ordet gav
därvid det andra. Gud vet hur vi kommo
in på herr von Schrenck-Notzing. Hade
jag hört att han arbetade med ett nytt
medium, frågade mig min gäst, medan
han bespottade mig med sitt ritstift.
Det skulle vara en ung man, nästan en
gosse, som hette Willi S. och vore
tandtekniker till yrket och för övrigt
någonting alldeles extrafint i den fysikaliska
genren, och med honom skulle Schrenck ha
åstadkommit riktigt rosenrasande
uppenbarelser. Han hade upptäckt honom,
låtit honom komma till München, skaffat
honom bostad och anställning där och

dessutom placerat en penningsumma för
hans räkning, på villkor att Willi
uteslutande skulle »sitta» hos honom. Sedan
ett helt år tillbaka arbetade han med
honom och hade redan tränat honom
därhän att Willi, i motsats mot de flesta
andra medier, kunde fördraga en ständig
växling av de vid seanserna närvarande
personerna och nästan aldrig beredde
någon besvikelse. Detta vore av
propagandaskäl viktigt för Schrenck. Vore
det kanske möjligt att en gång få vara
med, undrade jag. Det ansåg målaren
alis icke uteslutet. Han kände Schrenck
och han hyste samma önskan för egen
del. Jag skulle bara låta honom styra
om saken; han skulle laga att jag blev
ombedd.

Och så inträffade det också. Det
blev uppgörelse per telefon, och klockan
8 en afton framemot julen befann jag
mig i sällskap med min satiriker på en
spårvagnsfärd till seansen — båda två
upprymda, dådlystna och nyfikna, i en
sinnesstämning mitt emellan övermod och
nervositet.

Baron von Schrencks palatsliknande
hus ligger i en fin stadsdel, alldeles i
närheten av Karolinenplatz. En betjänt
öppnade och förde oss genom en
sten-förstuga några trappsteg upp till en
tambur. Medan vi togo av oss
ytterkläderna välkomnade oss värden med
aristokratens förbindliga och något kyliga
älskvärdhet och lät oss sedan stiga in i
ett tämligen stort biblioteksrum, där vi
funno de övriga deltagarna i den
förestående seansen redan samlade. Endast
en av dem kände jag, och jag hälsade
på honom bekämpande min förvåning
att träffa honom här. Det var professor
G., zoolog och ivrig sportsman,
skidlöpare, seglare och alpklättrare, en
skägglös och ungdomlig gestalt fast han säkert
var mitt emellan fyrtio och femtio, en
naturälskare och friluftsmänniska —aldrig

578

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0634.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free