- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
580

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Thomas Mann

så mycket prat och misstankar om och
som för tidigare medier varit
nödvändigt av beklagliga skäl. Jag säg ditin.
Det var ingenting hemlighetsfullt med
det. Likgiltigt bråte stod undansatt
bakom det till taket nående förhänge
som avskiljde ett hörn av det stora
rummet. Vi skulle icke begagna kabinettet,
sade doktor von Schrenck. Willi
behövde det ej. Han var stark. Fritt
satt han i rummet under sina
förehavanden. Nå, så mycket bättre. Min
positiva skepsis skulle lia tagit även
kabinettet på köpet, men så mycket bättre,
om Willi var så stark. Vi gingo
tillbaka till biblioteket. Ett arbetsrum med
ett skrivbord låg på andra sidan intill
detsamma, och där gjorde Willi toalett
för seansen.

Denna toalett gör han sannerligen
icke i enrum, han gör den under
argus-ögd kontroll av tre personer, husets
herre och två assistenter, vartill doktor
von Schrenck denna gång utsåg mig
och den muntra nervmassösen. Mycket
gärna — fast jag själv ingalunda ansåg
mig vara rätte mannen för ett dylikt
uppdrag. Jag kände mig fylld av
eftergivenhet och välvilja, böjd att betrakta
övervakandet som en formalitet. Den
misstänksamme vaktarens roll ligger icke
för mig, den gör mig generad och
strider mot min humanitet; misstroende är
icke min sak, ända tills jag får
handgripligt bevis på motsatsen tror jag att
man menar ärligt med mig. Hur skall
jag kunna bedröva denne yngling, som
bereder sig pä att göra märkvärdiga saker,
genom att visa honom misstankar att
han vill bedra mig? Jag är en
skeptiker som önskar att det skall bli något
av. . . Men det kanske var den allra
grundligaste och yttersta skepsis?
Kanske var jag, i min slapphet och min
välvilja, den minst troende av alla?
Det fick i alla fall bero för ögon-

blicket. Kostymera dig du, min vän,
jag ser på.

Baronen visade oss den svarta, av
ett enda stycke förfärdigade trikådräkt,
vari Willi skulle klä sig från halsen till
fotknölarna. Han uppmanade oss att
underkasta den en noggrann prövning,
överallt undersöka vävnaden — han var
mycket angelägen om att vi skulle vara
kritiska. Bomullstrikå, jaha. Inte ett
spår av bedrägeri kunde märkas och
Willi drog den över sin brunaktiga
gossekropp. Jag uppfångade en skygg
och allvarlig blick som han sände min
kollega, den blonda massösen, som
muntert såg rätt ut i luften. Men i denna
tunna trikå frös pojken, hade det visat
sig, och det var ju mänskligt
förklarligt, så därför fick han också ta på sig
en nattrock, en gammal vadderad
siden-nattrock som tillhörde baronen, ett varmt
och skönt plagg, som vi också
samvetsgrant undersökte, både fickor och
foder. En hemtrevlig gammal nattrock
— alldeles i sin ordning. Men den hade
en egendomlighet, som baronen
förklarade för mig. Den var garnerad med
vita band överallt, på ärmarna och
utefter alla sömmarna, och det var
ljusband, de voro preparerade, bestrukna
med ett ämne som lyste i mörkret, så
att man även i mycket dämpad
belysning på det noggrannaste skulle kunna
ha konturerna av Willis kropp för sina
ögon. Jag fann det utmärkt praktiskt.
Aven kring huvudet fick Willi ett
ljusband lagt som ett diadem, på fötterna
tog han gamla turkiska tofflor. Så var
han färdig, men då han var färdig,
spärrade han upp munnen på vid gavel
framför oss, på lejonmaner, som om han
ville sluka oss. Jag stod rådlös inför
detta, men man klargjorde för mig att
det var fråga om kontrollering av
munhålan. För katten, här hade jag närapå
glömt munhålan! Han hade en guld-

580

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0636.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free