- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
581

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O c kul t a tipp l ev els er

tand där inne, sitt yrke till ära, för
övrigt var det en munhåla mot vilken
ingen invändning kunde göras. För
Guds skull, inte mer nu, man såg ju
ända bakom tungspenen! Och vi gingo in.

Ett glatt hallå mottog oss i det
andra rummet. Habitueerna hälsade sin
utklädde Willi. Det var en gladlynt
maskerad, och han själv i sin talar och
prästbindel log tafatt godmodigt åt sin
utstyrsel. Till verket alltså! Sällskapet
drog sig in i laboratoriet, och bakom
oss låste värden till dörren.

Det blev allvarsamt. Onaturliga ting
skulle komma att ske i detta
egendomliga rum som liknade en fotografiatelier
med leksaker för barn. Jag tillstår att
en lätt tvekan överföll mig, en inre
motvilja, ett tvivel på att jag för min del
vore på rätt ställe vid ett dylikt
företag. Men då uppdrog försöksledaren
mig oåtspord kontrollen över mediet åt
mig och Willis värdinna, fru P., och
började med ens undervisa mig i den
praktiska utövningen därav. Jag hade
att placera min stol tätt framför hans,
omfatta hans båda knän med mina och
gripa hans händer, medan fru P. höll
hans handleder. Så var Willi säkert
fast, det medgav jag, och så sutto vi
och sågo dumt på varandra, medan
sällskapet lugnt pratande slog sig ned.

Detta skedde framför förhänget, i en
blott till tre fjärdedelar sluten krets, i
vars ena ändpunkt mediet satt med oss
kontrollanter, i den andra husets herre.
leke alla närvarande fingo platser i denna
rad, två eller tre fingo hålla sig bakom,
stående eller sittande efter behag, bland
dem den sportande zoologiprofessorn,
som till min förvåning beväpnat sig med
ett dragspel. Han var konstnär på detta
instrument, trakterade det ofta på
utflykter och nattliga trädgårdsfester, och
särskilt för detta var han gärna sedd
här på stället. Ty mediet fordrade mu-

sik vid sina prestationer, nästan
oavbruten musik, det var ett stämningsbehov
som man måste förlåta honom, ett
villkor som man förnuftigtvis måste gå in
på; och professor G. skänkte med sin
dragharmonika stor omväxling åt
programmet, vilket eljes bestreds blott av
en speldosa, som förfogade över ett
enda, icke ens särskilt tilltalande
nummer . . .

Ännu härskade normal belysning i
rummet, och baronen träffade de sista
anordningarna. Ett litet bord stod i
vår krets, icke alldeles i medelpunkten
utan närmare värden än mediet, på ett
avstånd från detta av halvannan meter,
uppmätt av baronen, och på bordet
befunno sig åtskilliga föremål: en lampa
med röd slöja, ringklockan, en tallrik
med mjöl på, en griffeltavla och en
kritbit. En rymlig papperskorg stod
bredvid upp- och nedvänd, och på den hade
man ställt en speldosa, icke den
kon-serterande, den stod på en pall bakom
baronens stol, utan en mindre, på
vilken Willis färdigheter eventuellt skulle
taga sig uttryck. Skrivmaskinen ställde
baronen någonstans i sin närhet på
mattan och lade sedan ut filtringar här och
där på golvet inom kretsen, lysbojar
rättare sagt, ty de voro preparerade på
samma sätt som banden på Willis dräkt,
och vid ett par av dem voro även långa
snören fästade . . . Än mera: även de
större föremålen voro så vitt de lämpade
sig därför, t. ex. papperskorgen,
speldosan och ringklockan, besatta med
ljusband, denna baronens uppfinning, som
han var en smula stolt över och som
han rikligen lät komma till
användning . . . Ljuset slocknade.

Men det tändes en gång till, dä
Willi, ännu i vaket tillstånd i mitt grepp,
fäste uppmärksamheten på en glömska.
»Nålarna, herr baron!» sade han. Det
var ännu en försiktighets- och kontroll-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free