Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th ornäs Ma n n
åtgärd, som den hedersmannen påminte
om. Baronen stack stora nålar i
sidenrocken, i ärmarna och på skörten, nålar
med stora vitaktigt självlysande
huvuden — några sådana nålar funnos också
instuckna i förhänget till höger och
vänster om öppningen, så att även där varje
rörelse i mörkret måste förråda sig. På
nytt släckning. Det som var kvar av
belysningen var ett mörkt rödaktigt
skimmer från en i rött och svart höljd
taklampa samt från den lilla
bordslampan. Det var ganska skumt medan
ögonen ännu voro ovana därvid, men
baronen försäkrade att han med bästa vilja
icke tillsvidare lyckats genomdriva större
belysning. »Jag strider för varje stråle»,
sade han, »men detta är allt, vad jag
hittills lyckats uppnå.» För resten lyste
Willi, lyste filtringarna, banden på de
övriga föremålen och nålarna i
förhänget. Man hade i alla fall en överblick
av förhållandena på skådeplatsen.
Bordsplattan var väl belyst, som vi inom kort
sågo. — Det anhölls om en smula
tystnad, och i tystnaden lät den
konserte-rande speldosan, som baronen satt i
gång, sitt klara och barnsliga enda
nummer klinga, en liten visa, en kort
melodi, som oupphörligt började om igen
från början, kringpärlad av ett sirligt
ackompanjemang. Man väntade.
Framför allt väntade jag, medan jag höll
Willis händer i ett varken för hårt eller
för löst grepp i mina.
Plötsligt, efter tre eller fyra minuter,
rycker han till. En krampaktig
darr-ning flyger igenom honom och hans
armar börja göra pumpande rörelser fram
och tillbaka med mina. Han andas kort
och hastigt.
»Trance!» anmäler min sakkunniga
medhjälparinna.
Där hade pojken fallit i trance
under mina händer! Det var minsann en
upplevelse. Aldrig förr hade jag iakt-
tagit detta tillstånd, och då jag är
övertygad om att det är ett ytterst
märkvärdigt tillstånd, iakttog jag det med
spänd uppmärksamhet. Det är
nämligen så att Willi därunder i sina
drömföreställningar klyver sig i två
symboliska personer, en manlig och en
kvinnlig, vilka han kallar »Erwin» och
»Minna». En barnslighet. Ett hokuspokus.
Ingen tar Erwin och Minna på allvar,
men för sakens skull går man med på
grillerna, känner icke längre någon Willi
utan håller sig till de båda, som veta
att tillkännage sin omväxlande närvaro
på ett enkelt och lättfattligt sätt.
»Erwin» är en pojkslyngel, han anmäler sig
genom den robusta styrkan i Willis
kramp- och stötrörelser, men presterar
sällan något anmärkningsvärt och
lämnar oftast platsen åt sin stillsammare
och kunnigare syster. Enligt min
med-hjälparinnas åsikt var det också hon som
nu skakade på oss och pumpade med
våra armar.
»Är Minna här?» frågade baronen.
Ja, det var hon. En kort och fast
handtryckning som jag fick av Willi
bekräftade det. Detta är hans sätt att
säga ja. För »nej» finns det en rörelse
med händerna och överkroppen från den
ena sidan till den andra. Dessutom ialar
också somnambulen till kontrollanterna,
hastigt och viskande, på ett visst
lidelsefullt sätt, men med ovig tunga.
Baronen hälsar på Minna. »God
afton, Minna, det är några vänner här,
du känner de flesta, ett par äro nya,
men det gör dig ingenting, om jag
känner dig rätt, eller hur?»
Nekande sidorörelser.
»Kontrollen utövar i dag en herr den
och den, en man full av sympati, en
man med det varmaste intresse för dig
och din förmåga. Jag hoppas du tänker
visa honom något riktigt bra.»
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
