- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
583

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O c kulta tipplevelser

Handtryckning och en kort stöt
framåt med överkroppen.

»Ja, hon lovar det»; det är löjligt,
men man säger ovillkorligen hon.

»Bra, Minna, ansträng dig då!»

Och det allmänna pratet börjar. Det
måste börja, mediet fordrar det. »Prata!»
viskar han jollrande, framåtböjd mot
mitt öra, och jag låter parollen gå
vidare. Man har bildat kedja, sitter hand
i hand — kanske en reminiscens från
spiritistiska sällskapslekar, kanske också
en organisk nödvändighet, man kan inte
veta. Willi håller i alla fall på det och
manar gång på gång viskande att sluta
kedjan riktigt fast. Även min granne
till vänster håller sig i beröring med
mig, hans högra hand vilar på min axel,
min arm. Man säger i mörkret vad som
faller en in, medan man knappast vet
vem man har bredvid sig. Det är inte
lätt, samtalet går oupphörligt sönder,
samtalsämnena krympa ihop och slockna,
ty uppmärksamheten är icke med i det
tvungna pratandet. Dock avrådas vi
från att alltför ivrigt speja efter
fenomen. Försöksledaren anbefaller en
»svävande» uppmärksamhet, utan otålighet,
utan stirrande, och denna stämning
under-hjälpes av musiken som blandar sig i det
konstlade sorlet; zoologen i andra ledet
har nu stämt upp, skickligt och med
kläm. Flotta marscher spelar han, den
ena efter den andra, utan paus, alltid
kan han en ny. Och när han slutar,
avlöser honom speldosan med sin
mekaniskt pärlande lilla melodi.

Kuriösa anordningar! Jag begriper
att en vetenskap, som håller på sin
värdighet, som är van vid laboratoriets
nyktert sakliga stämning, det klara och
abstrakta arbetet med apparater och
preparat, måste känna det frånstötande med
denna alltför mänskliga art att
experimentera. Det går lekmannen på samma
sätt. Om han väntat suggestiv stäm-

ning, en atmosfär av inspiration och
hemlighetsfullhet, blir han bedragen.
Det som omger honom väcker snarast
avsmak och misstro genom påminnelser
om väckelsemötenas banala
uppegg-ningsmetoder. Gemytligt uppmuntrande
tillrop, vilka allt emellanåt riktas till
mediet eller fastmer till den fungerande
»Minna», bidraga till detta intryck.
Någon mystik — och detta icke i andlig,
utan i en på samma gång primitiv och
uppjagande, organisk mening — får
situationen endast genom mediets
kämpande och arbetande, han kastar sig
ryckvis åt olika håll, viskar och stönar,
honom gäller framför allt min
nyfikenhet, och det faller mig in att hans
tillstånd och rörelser otvetydigt och
avgjort erinra om födslovåndan. Hans
huvud är ibland långt tillbakastat, ibland
sjunker han ner mot min axel eller till
våra händer, som äro våta av svett, och
som måste ta nytt grepp för att icke
släppa. Hans ansträngningar komma
smärtsamt, i anfall; det är uppehåll
mellan dem, ögonblick av fullständig vila
och otillgänglighet, under vilka han
so-. vande med huvudet ned mot bröstet
samlar nya krafter. Det är djup-trance.
Sedan rycker han upp sig och börjar
sitt krystande på nytt.

En manlig barnsäng i dunkelröd
belysning, med prat, slagdängsmusik och
glada tillrop! I hela mitt liv har jag
aldrig varit med om något liknande.
Jag tänkte att om också ingenting alis
vidare hände, hade det i alla fall lönat
sig att komma. Och det såg verkligen
ut som om det ingenting mer skulle bli
av. »Barnet» uteblev. Ingenting
övernaturligt ville tilldraga sig. Men hur
var det med de båda lysande ringarna,
som lågo omedelbart framför förhänget?
De hade legat så att de helt syntes,
men under de sista minuterna hade detta
ändrat sig, de voro blott synliga till en

3

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0639.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free