- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
584

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Th ornäs Ma n n

tredjedel, antingen hade förhänget
skjutit fram eller ringarna flyttats från
stället; och om man iakttog dem en stund,
så blev det så småningom en ändring
igen, de syntes åter helt och hållet,
lågo ej längre delvis under förhänget,
och detta var ett fenomen. Ett osäkert,
ynkligt litet fenomen. Det fick man
låta bero. Men den kyliga fläkten hade
jag väl känt, som utgått från mediet
och vars framträdande bebådade att
saker vore i görningen? Nej, rent ut sagt,
en sval fläkt skulle varit mycket
välkommen för mig, men ingenting i den
vägen hade jag märkt.

Och tiden går. Det är inte lätt att
bedöma hur mycket som redan gått,
men jag tänker mig ungefär tre kvart.
Utan tvivel har mediet att kämpa mot
hinder. Man frågar honom därom, men
han säger nej och knogar vidare. Man
frågar om allt är i sin ordning, och han
svarar ja. Men jag tror honom inte, och
i mitt stilla sinne ger jag mig själv hela
skulden för misslyckandet. Jag hade på
förhand tvivlat på att min natur skulle
kunna hjälpa den gode Willi i arbetet
och var nästan säker på att han
därborta i sin andra värld delade mitt
tvivel. Förnekade han det, så var det ren
hövlighet, om det också låter underligt
att tala om somnambul hövlighet. Han
viskade: »Om ni önskar att fenomenen
skola komma fortare —.» Ja? Vad då?
Han teg. Önskade han en paus?
Fortfarande tystnad, men han började slå
med foten mot golvet, och man räknar
femton slag. Jaså, femton minuters paus.
Och man avbryter seansen.

Innan det elektriska ljuset tändes,
ger man mediet tid att komma till sig
själv. Han vaknar stötvis och blinkar
frånvarande mot ljuset. Man drar sig
in i det bredvidliggande rummet.

Cigarretter tändes. Även Willi rökte
sin. Man talade om situationen, och

den tycktes ingalunda komma de
närvarande att misströsta. Det hade icke
sällan gått på liknande sätt, och man
hade nödgats göra ett uppehåll.
Alldeles händelselösa seanser förekommo
mycket sällan med vår Willi. Ingenting
var förlorat. Fru P., Willis fostermor,
berättade till allmän uppmuntran
historier hemifrån. De skulle nog inte kunna
bo kvar i sin våning, utan måste flytta
för grannarnas skull. Olägliga händelser
inträffade ständigt i ynglingens närhet,
spontan-fenomen, tecken och under. Det
knackade i väggarna, händer uträttade
ting som ingen bett dem om. En
andegestalt hade skrämmande plötsligt
uppenbarat sig vid matsalsdörren. Kokerskan
hade sett den och rusat ut under stort
skriande. — Ja, det var nog bra, men
vi hade inte fått vara med om
någonting hittills.

Femton minuter! Baronen gav
tecken att seansen åter skulle börja.
Övertygad om att Willi framför allt
åvägabragt pausen för att få ombyte av
kontrollen erbjöd jag mig ivrigt att avstå
mitt uppdrag. Baronen ville emellertid
icke höra talas därom. Nej, inte finge
man ge efter för Minnas nycker och
självsvåld. För mina intryck vore det
viktigt att jag själv gåve akt på mediets
lemmar. Men jag kunde få träda i
andra rummet, och som förste kontrollant
inträdde nu herr von K. »Kom nu, von
K.! Gör ni som vanligt slag i saken!»

Von K., det var den polske målaren
med det hårda uttalet och den varma
stämman, en man med hjärtligt och
omedelbart väsen, mediets favorit, den sista
tillflykten, då en seans hotade att bli
misslyckad. När han höll Willis händer
och lät sin glada behandlingsteknik
spela, blev det nästan alltid något av.
»God dag, min kära Minna — seså!
Nu äro vi gamla goda vänner
tillsammans igen. Det är storartat, tycker jag,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0640.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free