Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Th o ni a s M a n n
alla. Än en gång kommer det,
frampressat: »Näsduken!»
»Näsduken!» upprepar befälsmässigt
von K. »Hon vet precis vad hon vill,
hon skall nog visa oss vad hon kan
göra, min kära Minna.»
»Naturligtvis», sade baronen. »Om
det inte är något annat. Här är
näsduken!» Och ur bröstfickan drar han
fram sin stora vita näsduk, tar den i
ett hörn och låter den falla på golvet
bredvid det lilla bordet. Där ligger den,
svagt synlig. Framåtböjda stirra alla
på den.
»Bordet längre tillbaka!» viskar Willi,
vars ansikte nu vilar mot hans händer
som vi hålla. »Är det bra så?» —
Nej, inte så. Han ser ingenting, men
han vet i sin dröm vad som sker, och
att det inte riktigt är som han vill ha
det; otåligt rättar han baronens görande
som om han såg honom: längre ditåt
vill han ha bordet, först något till
vänster och sedan närmare värden, nu är
det bra. Avståndet mellan bordet och
näsduken är nu större . . . »Kedjan!»
viskar Willi, och vi trycka varandras
händer. »Tala!» viskar han och vi börja
tjänstvilligt: »Ja visst, ja visst,
rabarber, rabarber.» Även jag vänder mig
till min granne, polacken, för att
konversera om något likgiltigt. Just som
jag börjat tala, hör jag någon med
ansträngt lugn säga: »Det kommer.» Jag
vänder hastigt på huvudet . . .
Kommer ni ihåg stället i
Lobengrins första akt, då efter Elsas bön
kören enstämmigt utropar: »Se, vilket
sällsamt under!» Ungefär så kändes det.
Näsduken hade lyft sig från golvet och
steg uppåt. Inför allas ögon, med en
rask, säker, energisk, nästan vacker
rörelse steg den ur skuggan upp i
lampskenet som färgade den rödaktig; steg,
säger jag, men det är knappast riktigt,
ty det gick icke till så att den fläktades
upp tom och fladdrande, den blev
fattad och lyft, det fanns ett aktivt stöd
under den, som avtecknade sig
underifrån likt knogar på dess yta och från
vilket den hängde ned i veck, livliga
rörelser utfördes inifrån med den under
de två eller tre sekunder som den hölls
fritt i lampljuset — sedan återvände
den med likadana lugna och säkra
rörelser till golvet.
Det var inte möjligt, men det hände.
Må blixten träffa mig, om jag ljuger.
Inför mina obestuckna ögon, som skulle
varit lika beredda att ingenting se, om
där ingenting hade varit, skedde det,
och inte bara en gång utan genast på
nytt, knappt var näsduken på golvet
förrän den åter steg upp i ljuset, denna
gäng hastigare än förut, och nu såg
man med omisskännelig tydlighet hur
den underifrån hölls av ett griporgan
som tycktes smalare än en
människohand, nästan som en fågelklo. Ned och
åter upp . . . Då den för tredje gången
var upplyftad skakades näsduken
kraftigt av den osynliga handen och
kastades mot bordet, icke på bordet, det var
illa siktat, den blev hängande på kanten
och föll så ned på mattan.
Bravorop och beröm åt »Minna»
hade hörts under fenomenet, och flera
gånger frågade baronen mig om jag såg,
om jag kunde se alltsammans bra. Ja
visst, hur skulle det varit möjligt att jag
ingenting sett. Jag skulle ha måst
sluta ögonen för att inte se det — men
aldrig hade jag spärrat upp dessa mina
ögon på mera vid gavel än nu. Jag
hade sett större ting på jorden,
vackrare, värdigare. Men att någonting
omöjligt trots sin egen omöjlighet skedde
med lugn säkerhet för att ej säga
övermod, det hade jag ännu aldrig sett, och
därför upprepade jag bara häpen:
»Mycket bra, mycket bra!» fastän jag därvid
kände mig en smula illa till mods. Här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
