- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
588

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Thomas Mann

dig själv och försök att ana: var är den
punkt, den magiska gräns, där en
drömföreställning objekliverar sig och inför
andras ögon blir till verklighet i
rummet? Sjösjuka . . . Utan tvivel ligger
den utanför vårt medvetandes, våra
kunskapslagars område, denna punkt.
Finnes den någonstädes så är det i detta
tillstånd vari jag nu ser pojken här
framför mig och som väl helt säkert är en
port — till vad? Ut ur huset, ut ur
världen . . . Men jag tillstår att detta
icke är tänkande, utan snarare en
lindrig form av sjösjuka . . .

För att komma över avbrottet satte
baronen speldosan i gång. Även gjorde
han ombyte i kontrollen, så att von K.
och jag blevo avlösta. I dunklet
trevade jag mig över till andra sidan av
kedjan och fann plats vid Reichers sida,
som satt bredvid husets herre. Jag hade
det lilla bordet alldeles framför mig.
Och knappt satt jag på min stol och
fick fatt i grannens hand förrän det rakt
framför näsan på mig började fingra på
speldosan, som stod på bordet.
Baronen skyndar sig att stoppa det
konser-terande instrumentet. Och i tystnaden,
framför mina ögon, som ingenting se,
trevar och krafsar det hemlighetsfullt
där borta på hävstången i speldosan för
att lägga om den. Ha, du dolda och
ljusskygga, ofattbara Något av dröm
och materia, vad har du för dig här
inför våra ögon? Knäpp, hävstången är
omlagd, spelverket går. »Kommendera
stopp!» säger baronen, och på mitt ord
tystnar det. »Börja!» Och dosan
spelar. Detta upprepas flera gånger. Man
sitter framätböjd och kommenderar det
omöjliga, gör sig åtlydd av ett spöke,
ett skyggt litet, otyg utanför vår värld .. .

En paus. Då uppstår oro bland
ljusringarna på mattan. De ryckas hit och
dit, kastas från det ena stället till det ’
andra . . . En lyftes, det lysande snöret

hänger ned från den, den hålles högt
upp, föres genom rummet och fram till
bordet. Där vill »det» lägga ned ringen
och gör det på ett oskickligt sätt, som
skulle kunna tyda på blindhet, om icke
sannolikt orsaken vore fruktan att
komma för långt in i lampans ljuskrets:
tafatt, med ett visst tryck så att filten
raspar mot trät, skjutes ringen upp på
yttersta bordskanten, just så långt att
den ej tar överbalans, och därvid stöter
»det» i sin blinda, ängsliga oskicklighet
till bordet så hårt att det runkar. Hör
du, utomvärldsliga väsen, varför knuffar
du inför våra ögon med dina
vidunder-knogar till detta hederliga bord? Och
medan jag tänker detta far en ring rätt
i ansiktet på mig, med kraft har den
kastats mot mig, den faller ned på mitt
knä och därifrån till mina fötter. Ett
humoristiskt litet vidunder! Man skrattar
— och blir ändå beklämd inför detta
kyliga övermod hos ett något, som
kanske blott är en jämmerlig och
tillkrånglad avart av bedrägeri.

Nu påminner baronen ivrigt om
skrivmaskinen, som står på golvet framför
förhänget med papperet insatt, färdig
att användas. »Skriv, Minna», sade han,
»syssla med något nyttigt! Vi skola
höra pä dig och sedan ha vi det skrivna
kvar till ett tecken att vi inte äro
stackars bedragna människor med
hallucinationer, som några av dina fiender säga».
Vi vänta. Och på min ära, så sant jag
här sitter, skrivmaskinen där borta på
golvet börjar klappra. Det är förryckt.
Det är, även efter allt vad förut skett,
förbluffande, löjligt, upprörande i sin
absurditet och fängslande i ali sin
märkvärdighet. Vem skriver på maskinen?
Ingen. Ingen ligger där borta i
skymningen på mattan och spelar på
tangenterna — men de äro i gång. Willis
armar och ben äro fasthållna. Och även
om han kunde frigöra sin arm, skulle

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free