- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
590

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ockulta upplevelser. Av Thomas Mann. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Thomas Mann

utan jag vill säga: möjligheten till ett
bedrägeri existerade överhuvud ej». Det
är just som i mitt fall, och kärnan i
saken är just att förnuftet befaller en
att erkänna det som förnuftet ä andra
sidan skulle vilja tillbakavisa som
omöjligt. De skildrade tilldragelsernas art
för det med sig att tanken på bedrägeri
särskilt efteråt gång på gång tränger
sig på även den som såg med sina egna
ögon; men den vederlägges åter genom
sinnenas vittnesbörd, genom övertygelsen
om att ett bedrägeri var omöjligt.

Efter vad jag sett känner jag det
som min plikt att offentligt borga för att
vid de experiment där jag var närvarande
varje möjlighet till mekaniskt bedrägeri,
till taskspelarillusion var utesluten. Man
må finna en sådan borgen våghalsig —
förnuftet fordrar och tvingar till det,
men traktar på samma gång självt genast
efter att kunna uppspana en medelväg
och undslippa alternativen bedrägeri och
verklighet, om det också bara vore med
hjälp av ett ord. »Gyckelspel» är ett
sådant ord, vars innebörd är otydligt
och grumligt. Verklighetens och villans
begrepp blanda sig i det, och kanske
är detta en blandning, en tvetydighet
med verkligt existensberättigande, som
är mindre främmande för naturen än för
vårt grova tänkande. Jag säger alltså:
vid det som jag såg var det fråga om
ett ockult gyckelspel av det organiska
livet, om under-mänskligt djupt
förvirrade komplex, vilka, på samma gäng
primitiva och komplicerade som de kunna
vara, väl med sin föga värdiga karaktär,
sitt triviala tillbehör äro ägnade att stöta
tillbaka det estetiskt högdragna sinnet,
men vilkas anormala verklighet man
dock icke kan förneka utan att direkt
medvetet blunda och göra sig skyldig
till oförnuftig motspänstighet.

För övrigt står deras vetenskapliga
utforskande icke längre vid de allra första

stegen; åtminstone har vetenskapen lagt
sig till med en. teknisk terminologi, med
vars hjälp man till husbehov kan tala
därom. Vad jag såg var telekinetiska
fenomen, yttringar av »fjärr-rörelsen», i
vilkas frambringande detta särskilda
medium, Willi S., är speciellt stark, och
vilka alltså stå i strängt
orsakssammanhang med materialisationens ockulta
naturfenomen, d. v. s. den transitoriska
organisationen av energi utanför mediets
organism, med ett annat ord
exteriorisa-tion. Förståndiga människor ha klart
för sig att den handlande kraften, som
utför de beskrivna bagatellerna, svänger
ringklockan, lyfter upp näsduken, skriver
maskin, alis icke är någon spiritistisk
»intelligens» vid namn Minna, och icke
heller Napoleon eller Aristoteles, utan
det delvis exterioriserade mediet själv.
Visserligen är därmed mycket litet
vunnet för problemets rationella
tillgänglighet — tvärtom, i ren tänkbarhet och
enkelhet är den populärspiritistiska
hypotesen den lärda vida överlägsen, ty
ex-teriorisations- och
materialisationsproble-met uppenbarar ju längre man sysslar
därmed allt mera av sin invecklade
natur, som skenbart är direkt anlagd på
att håna människoanden. Men vad
ligger det för underligt i att så är, då det
till slut ändå sammanfaller med livets
eget, efter vad man säger icke ockulta,
problem ?

»Det som behärskar livet», har Claude
Bernard sagt, Ȋr varken kemien eller
fysiken eller något liknande, utan
livsprocessens ideella princip». Ett
egendomligt grumligt ord för att vara av en
stor vetenskapsman, som till på köpet
var fransman, ett vagt efter en
hemlighet trevande ord, som bevisar att just
den stora lärdomen aldrig förlorar den
inre känningen med det hemlighetsfulla
och att blott skolmedelmåttan dukar
under för den vetenskapliga inbilskhetens

590

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0646.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free