- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
602

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

soliga festivitas och yppiga prakt, som han
besjunger hos landskapet kring Taormina.
»Via Appia», en annan av de italienska
dikterna, verkar kanske väl uttänjd; men
å andra sidan rymmer den så i sitt slag
fulländade verser som dessa, där man på
sin höjd tvekar en smula inför anhopningen
av genitivattribut:

I senhöstguld låg Appiska vägen klar
med bleknat gräs och gravar i stum kolonn.
Blott herdars rop och skällors pingel
ekade långsamt ur fältens tystnad.

Metellas grav med ödlor i murens lä
och akveduktens vandring i silverluft —
Hur skönt var allt! Men skönast, broder,
själva den ensliga dagens ande.

Med dylika strofer för ögonen skulle
man, som sagt, mer än väl förstå om
Österling hade inskränkt sig till att vidare
odla upp de domäner, han redan tidigare
visat sig behärska. Vad som lever kvar
av en författares verk är ju dock nästan
alltid bara det han frambringat inom ett
begränsat område, där han med
nybyggarens känsla av självklar äganderätt rör sig
friare och säkrare än alla andra. Och
Anders Österlings ställning som den
doftande, ljusdränkta idyllens mästare inom
vår nyare lyrik var ju redan förut obestridd
och stärkes än ytterligare genom de
dithörande tingen i hans senaste samling.
Att han trots detta känt behovet av
förnyelse så starkt, att han vågat sätta en
eljest självfallen framgång på spel genom
att ge sig in på relativt oprövade vägar,
vittnar om en ärlighet, som ovillkorligen
tvingar till respekt. Hans bok har
därigenom blivit mänskligt rikare, men också
konstnärligt ojämnare. I regel behärskar
han inte den stora idédikten och knappast
heller visan med samma suveräna säkerhet
som den poetiska beskrivningen. Hans
begåvning ligger till alltför stor del i ögat,
i den utomordentliga finheten och skärpan
i hans sätt att uppfatta yttervärlden, för
att ej abstraktionerna skulle lämna honom
och alltså även läsaren i viss mån oberörd.
Och det omsorgsfulla dröjande vid
smådragen, som ger en sådan fyllighet åt hans
idyller, kan i dikter av annan art orsaka
att föredraget blir väl sävligt och
omständligt — så t. ex. i »Den nye Paris», vilken
dikt åtminstone jag har svårt att avvinna
något större intresse.

Den förändring hos honom själv, som
avspeglas i hans bok, består väl närmast
i att han i både yttre och inre mening
blivit förflyttad till ett kargare klimat, där
han har en viss svårighet att finna sig till
rätta. Hans dagliga liv förflyter inte längre
i det Skåne, där både han själv och hans
konst ha sina rötter djupt i den näringsrika
myllan, utan i tallarnas och gråstenens
Uppsverige, och med den annalkande
medelåldern har den morgonskimrande luft
förflyktigats, vari tingen för honom tidigare
gärna sett sig insvepta, och dagern har
blivit gråare och kallare. Avskedet från
ungdomen måste säkerligen kännas mer än
vanligt svårt för en man som Österling,
vilken längre än de flesta bibehållit något
av efebens grace och omedelbarhet. Men
han nöjer sig inte med att endast sörja
den arkadiska gryningsglansen, som hans
värld börjat mista; han söker till ersättning
ge den ett djupare innehåll av tanke och
vilja. Ibland stannar det, som redan nämnt,
vid blotta ansatsen; men stundom, särskilt
när det nya innehållet blivit gjutet i en
form, varmed skalden sedan gammalt är
förtrogen, når han mycket högt — så
t. ex. i den utomordentliga
begravningsscenen i »Födelsen och döden». Och i
»Åter i Arkadien» finner man hela
tjusningen hos hans tidigare skånelyrik —
och dessutom något som inte fanns där
förut, en vackert vemodig resignation, en
känsla av bundsförvantskap med
verkligheten, som inte bara är konstnärens, utan
lika mycket och kanske ännu mer
människans. Och visserligen är det inga
överord, då han där säger:

Som hjorten lever av skogens ollon,
så sorglöst levde jag här en gång
av alla gåvor en huld Apollon
kan skaka ned i sin herdes fång.
De harmonier som ung jag drömde
bo än i kullarnas linjer kvar,
och mången flöjt, som jag sedan glömde
har sommarjorden
i gott förvar.

Men det är ej endast ungdomens
herde-flöjter, han nu trakterar, utan även
mannaårens sträva säckpipa; och man måste
lyckönska honom till hans mod att fatta
ett nytt instrument, trots att greppen på
detta ännu ibland kunna verka en smula
ovana.

602

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0658.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free