Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
Jag vet mer än väl att Bo Bergman
icke tillhör våra allra största lyriker, att
hans hållning är alltför negativ och hans
blod för fruset och att den pessimism,
som präglar hans konst, har för stor likhet
med surmulenhet och för litet av det
pro-meteiska trotsets anda för att hans dikt
skall kunna få den riktiga, vingbreda flykten.
Men ändå är det bara en eller två av våra
nyare skalder, vilkas verk jag personligen
kommit att hålla lika mycket av som hans.
Orsaken är kanske delvis gemensamt
ursprung; kunde man tala om något sådant
som hembygdsdikt för storstadsbarn, så
vore väl här i Sverige Bo Bergmans lyrik
vid sidan av Erik Lindorms den som bäst
förtjänade namnet. Men jag skulle
därjämte kunna ge flera goda skäl för min
böjelse. Först och främst är han sin egen
man som fa andra. En strof av Bo
Bergman är, med ofullkomligheter och
förtjänster, så intensivt personlig, att var och en
med minsta spår till versöra
ögonblickligen måste känna igen dess ursprung
—-lika säkert som i fråga om en rad av
Karlfeldt eller Bellman. Bo Bergmans
originalitet ligger inte alis i hans
livsåskådning; denna förefaller i stort sett
odelat vara åttiotalets, tillsatt med en dosis
stadsgatespleen, vilken emellertid bestämt
har bra mycket mer med nerverna än med
hjärnan att göra. Det är i tonfallen hans
egenart yttrar sig. Ingen annan svensk
poet företer samma blandning av besk,
trött desillusion och skygg ömhet som han.
Denne bittre skeptiker har skrivit åtskilligt
av den innerligaste kärlekslyrik och ett
par av de vackraste barnvisor som vår
litteratur äger. Och de varma orden kännas
dubbelt varma därför att de komma så
sparsamt och dämpat, därför att han alltid
säger mindre än han menar och aldrig
eller nästan aldrig brukar ett uttryck blott
som dekoration. Han äger i fullaste mått
den bästa egenskapen hos det åttiotal, till
vars sista företrädare han hör — dess
omutliga sanningskärlek. Också de formella
egenheterna hos en skald spegla ofta något
av hans karaktär. Och det mest
utmärkande draget hos Bo Bergmans versform
är säkerligen, att han konsekventare än
någon annan svensk diktare undviker
omkastningar i ordföljden. Rakt fram skall
frasen gå, med flärdfri naturlighet och utan
krumbukter, det må sedan kosta vad det
vill. Och denna ytterliga motvilja mot alla
inversioner kostar honom verkligen mången
gång mer än den smakar; det är den som
frambringar de otaliga överklivningar, vilka
hos honom så ofta trasa sönder rytmen och,
när det vill sig illa, beröva versen dess välljud.
En närbesläktad egenskap är den trohet,
varmed han håller fast vid de idéer, han
en gång omfattat. Därför finner man
också i hans senaste samling, Livets ögon,
åtskilligt som fullkomligt lika väl kunnat
stå i »Marionetterna». Väl hälften av
dikterna, här som i hans tidigare böcker,
variera i ungefär samma ordalag ett och
samma motiv, dagarnas gråa tristess, det
futila och gagnlösa i ali mänsklig strävan;
onekligen får hela hans æuvre därigenom
en anstrykning av entonighet, som dock
skulle vara långt mera utpräglad, om inte
de återstående dikterna framstode i så
skarp relief mot den jämngråa bakgrunden.
Det händer honom inte sällan, att han
spiller sitt krut på döda hökar; alldeles
särskilt ledsam är den halvt frivola, halvt
uttråkade ton vari han talar om Vår Herre
och allt som har med religionen att skaffa.
Även den som icke precis är någon vän
av professionell andlighet och moralitet kan
tycka det vara en ganska onödig
över-flödsgärning att i förbifarten ge prästeståndet
en sittopp i en eljest djupt allvarlig, inom
parentes sagt fullkomligt magistral dikt som
»Klockaren». Och långa resonnemang med
Fan sådana som »Nattgästen», bokens
kvantitativt men långt ifrån kvalitativt största
dikt, göra sannerligen ingen människa glad,
ej ens då de rymma så mycken verklig
spiritualitet som här.
Bo Bergman var en färdig människa
redan då han debuterade, och han har,
som sagt, ej förändrats mycket sedan dess.
Och den förändring han undergått kan
nästan sägas ha förlöpt i motsatt riktning
mot den eljest normala. Som ung verkade
han inte så litet knarrig gubbe med
magsyra och inbitna vanor; men med åren har
han kommit att intaga en allt försonligare
hållning mot tillvaron. Det hade varit så
gott som otänkbart, att »Marionetternas» Bo
Bergman skulle ha slutat en dikt så som han
nu gör i den vackra »Mannen från skogen» :
Nu är han gammal vorden,
men han är livets vän,
och när han läggs i jorden
så lever jorden än.
603
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
