Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
När Bo Bergman tidigare talade om
det som väntar oss, använde han alltid
uttryck som »stoppas i ett hål» eller något
dylikt. Skillnaden är betecknande för den
omvandling i riktning mot något varmare
och mänskligare, man här och var spårar
i hans konst. Livet betraktar oss med
många olika ögon, och sällan eller aldrig
kunna vi tolka deras uttryck. Men ändå
känner han sig tacksam att ha fått möta
deras blick:
Livets alla kära
goda grymma
ögon, varen nära
mig ändå,
när det börjar skymma
för mig i min vrå
och det hemska höga
som ett dödskallt öga
tränger på.
Trots allt äger livet mycket som tröstar
och försonar — den stora konstens helg
(»Klockaren», »Beethoven») och det goda
arbetets vardag (»Mannen från skogen»,
»Kväll i markerna»). Nu som förr är det
dock den erotiska lyriken som rymmer
de varmaste och mest levande tonfallen,
så i »Kärleksorden», »Slagrutan» och den
sällsynt graciösa »En ung poet». Men
framför allt minnes man de båda dikterna
»Lytet» och »Vinden och trädet»; i sin
sorgsna ömhet äro de kanske de skönaste
uttryck för en åldrande mans kärlek, som
hela vår litteratur äger. Och vill man till
sist ha hela Bo Bergmans personlighet
sammanpressad i en enda dikt, skall man
läsa »Irrblosset och älvan»:
I livet har jag irrat
och blossat utan ro.
Ett irrbloss är jag vorden
på nattlig myr och mo.
Jag är en fallen stjärna,
en gnista från en brand,
en eld som tänds och släckes
av någon okänd hand.
Och du, vars hela väsen
var vind och luft och lek
har blivit till en älva
som dansar månskensblek.
Ont ha vi gjort varandra
i livet mer än nog.
Nu mötas vi ånyo
i dödens tysta skog.
Omkring oss spökar skogen
av dunkla minnen full.
Kom, luftens sköna ande,
till stjärnan som blev mull.
Allt trängre ringar slår du
i gräset kring min stig.
Allt klarare i gräset
min låga söker dig.
Ett irrbloss och en älva,
en gnista av en man,
en skugga av en kvinna
i natten ta varann.
Här har han hunnit något av det
högsta en diktare kan nå till — att utan
några formella konster fånga det
ogripbara, som är själva lyrikens väsen.
Ture Nermans Samlad vers visar oss
bilden av en verkligt lycklig människa,
en som funnit de vises sten och löst
tillvarons gåta. En troende, pensionerad
major är möjligen lika saligt fri från allt
tvivel och alla anfäktelser, men knappast
någon annan varelse som trampar jordens
yta. Man behöver bara ta ett negativ av
majorens världsåskådning för att få fram
Ture Nermans; skuggor och dagrar byta
plats sins emellan, men det svarta och
det vita står alltjämt i lika oförmedlad
motsats och skriker mot vartannat. Den
som sysslat lite med fotografering vet att
dylika effekter bero på att plåten är
un-derexponerad, att man blivit för fort
färdig med bilden. Och det måste erkännas,
att både majorens och Ture Nermans
världsbilder verka betydligt underexponerade.
Men ändå, vilken avundsvärd lycka
skulle det ej vara att känna sin tillvaro
fotad på så orubbliga sanningar som Ture
Nermans! Att logiken ibland förefaller litet
underlig, betyder mindre; logik och
religion ha ju som bekant sällan mycket med
varandra att göra. För Ture Nerman är
t. ex. kriget ett avskyvärt brott, när det
förs av tyskar; är det fransmän som föra
det, så blir det genast åtminstone
ursäktligt, och proletariatets krig på gatan är
ett heligt hjältedåd Alla karlar med
stärkkrage äro knoddar, och alla som stå
i taxeringskalendern skurkar. Gud är ett
påfund av präster och kapitalister etc.
Se vidare kommunistiska partiets
programmanifest. Vad som framför allt utmärker
Ture Nerman är dock hans ungdom.
Enligt hans egna, ofta upprepade försäk-
604
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
