- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
605

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svensk lyrik

ringar är han så otroligt ung, att man
måste häpna över att han redan vid denna
späda ålder ger ut »Samlad vers». Dylikt
brukar ju inte inträffa förrän man hunnit
begå brottet att bli gammal eller
åtminstone en smula medelålders — även detta
är nämligen i Nermans ögon något ytterst
lumpet och förkastligt. Man kanske frågar
sig, hur han själv skall undgå att en vacker
dag bryta mot sina ideal på den punkten;
men förmodligen tillhör denna fråga dem
som skola lyckligen lösas den dag
framtidsvåren bryter in och människorna taga
paradiset i besittning, vare sig det nu sker
i morgon eller övermorgon.

Man får förlåta den som måste
bekänna sin skuld både i fråga om
stärk-kragen och taxeringskalendern och som
inte hyser någon starkare längtan efter ett
inbördeskrig, där antagligen han själv och
säkert vår kultur skulle mista huvudet, att
han inte kan prestera någon starkare
entusiasm för de idéer, Ture Nerman förfäktar.
Skämt åsido, kan väl en sämre
inspirationskälla för dikt än det sociala hatet,
uppifrån eller nedifrån, ej gärna tänkas; dess
sterilitet, dess förmåga att förfula och draga
ned visar sig lika tydligt här som överallt
eljest. Dess avsiktliga förenkling av alla
sammanhang och alla problem kommer
dikten att förlora den rätta, levande
djupverkan, den blir platt och alltför tydlig
som en affisch. Sedan hjälper det inte så
mycket, att författarens formtalang är så
rent av förbluffande som fallet är hos Ture
Nerman. Han flyger från rim till rim med
samma kläm och häpnadsväckande lätthet
som en akrobat mellan ett par gungor,
hans rytm är i sin improvisatoriska
nonchalans osvikligt säker, och rimmen komma
klatschande elegant som en domptörs
pisksmällar i manegen. Man märker
visserligen tydligt i hur stor tacksamhetsskuld
han står till Heine och även att han här
och där, speciellt i cykeln »I fiendeland»,
lånar både tonfallet och sättet att bygga
upp versen från denne med en
fördomsfrihet, som nästan tycks tyda på att han
utsträcker sin kommunism också till detta
område. Men i stort sett är hans form
dock obestridligen hans egen, utan större
beröringspunkter med någon annan svensk
författares. Och detta är ju onekligen en
betydande förtjänst, även om man kanske
hellre sett, att i stället innehållet varit

hans eget och inte ett avtryck efter ett
politiskt partiprogram.

Helt och hållet kan han inte frigöra
sig från partisynpunkterna ens i sina
erotiska dikter; så ofta han kommer åt, ger
han också här ett nyp åt »knoddar» och
»brackor». Men på det hela taget är
hans åskådning här vida allmänmänskligare
än eljest; den torde t. o. m. i regel delas
om inte av gamla religiösa majorer, så
åtminstone av unga syndiga fänrikar. Så
värst sammansatt och förandligad är den
inte; Nermans erotik hör närmast hemma
på gatan och i ungkarlsdubletten. Men
också den kärlek som aldrig tar av sig
strumporna har mer att skänka en poet
än det stupida hatet. När Nerman är
Storgårds-idealistisk och Vi gå över
dagg-stänkta berg-hurtig och talar om »stora
blåa sagoögons prakt», brasor som »dåna
sin varma lyckosång» o. s. v., blir
resultatet visserligen inte vidare roligt. Riktigt
sig själv förefaller han egentligen bara vara
när han inte blåser upp sina erotiska
bagateller till något mer än de i sig själva
äro, utan nöjer sig med att släppa lös det
respektlösa gamänglynne och den
nonchalanta munvighet, som då de inte helt
drunkna i fraser utgöra de försonande
dragen också i hans politiska dikter. Så särskilt
djupt når hans humor inte; men det vore
dumt att bestrida den verkliga talang, han
visar i en vers som t. ex. den rytmiskt
briljanta »Visa på ett ensligt hotellrum» :

Det har legat en vit liten tös i min säng —
innan jag kom hit — innan jag kom hit —
Bredvid den tog hon av sig en brun liten käng —
innan jag, innan jag kom hit.
Ur kjolen hon kröp, och linnet det stöp —
innan, ack långt innan jag kom hit.

O. s. v.

I denna stil gå oftast de av Nermans
dikter, som åtminstone jag har lättast att
uppskatta — »Farväl till Fanny»,
»Filmflickan», »Två skalder» och andra. Men
här och var hittar man också ett djupare
och mänskligare tonfall, som i den lilla
enkla »Den vackraste visan» :

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.

Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig Paris-student.

Den skulle ha lyst över länderna

och tvingat en vår på knä,

och en värld skulle tryckt till sitt hjärta

en ny Musset.

605

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free