- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
606

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

Han skulle ha vandrat vid kajerna
med en blek liten blåögd Lucile
och diktat violer och kyssar
nu en natt i april.

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den begrovs i en massgrav i Flandern
med en fattig Paris-student.

När man hör en dikt som denna,
känner man med en viss beklämning, att
i Ture Nerman trots allt en verklig skald
blivit kvävd under tyngden av klasspolitik
och revolutionära klichéer.

Fredrik Vetterlunds diktning är en
anakronism. Fastän den kronologiskt hör
hemma på nittonhundratalet, är den till
form och i huvudsak också till
tankeinnehåll samtidig med C. D. af Wirsén och
signaturerna. För Vetterlund har varken
åttio- eller nittiotalets lyrik existerat; dessa
årtiondens rasering av poetiska
konventioner och utveckling av språkinstrumentet
till större smidighet och rikedom har gått
honom spårlöst förbi. Eljest tar ju en
författares språkbruk nästan alltid intryck av
den tid varunder han lever, åtminstone i
det avseendet att han undviker ord och
satskonstruktioner, som blivit föråldrade
och stelnat till alltför »poetiska» klichéer.
leke så med Vetterlund. När rim eller
rytm kräva det, använder han utan tvekan
annars obrukliga verbformer som »vike»
och »varder» eller prepositioner som »uti»
och »uppå». Han väjer inte heller för de
våldsammaste inversioner av ordföljden och
bryr sig sällan om att söka upp andra rim
än de mest utnötta; och han tycks inte ha
någon känsla för hur ordens olika valörer
svära mot varandra i en rad som t. ex.:
»Här sorlar badsäsongens gamman än».

Men också där inte dylika verstekniska
detaljer föra tanken till en annan tid än
vår egen, finns det ofta någonting i själva
tonfallet som påminner om våra
morföräldrars poesialbum. Man kan slå upp var
,som helst i hans böcker för att finna
illustrerande citat; jag anför fullkomligt på
måfå några rader ur hans senaste samling
T hule dagrar:

Vad stimm av ungdom förr det fanns
vid eken med den breda stammen.
Vad sommargäster, söndagsdans!
Nu finns här ingen. Kvällens glans
allena speglar sig i dammen.

En strof som denna kunde mycket väl
vara skriven av Wirsén eller Melin.

Och ändå är Vetterlund långt ifrån
någon blek epigon; dylika naturer hämta
sina förebilder på närmare håll. Han är
tvärtom i allra högsta grad sin egen man,
där han som den siste mohikanen ensam
står kvar och med envist, tyst förakt ser
sin ras trängas undan och förintas av allt
det nya och i hans ögon simpelt brutala
runt omkring. Det efterblivna i hans
versform är endast ett utslag av den
djupgående konservatism, som är kärnan i hans
väsen. Han förändras inte ; sådan han var
vid debuten är han alltjämt i sina nyaste
böcker, »Thuledagrar» och dess närmaste
föregångare Genom åren. Och han står
orubbligt fast vid de idéer, han upptog
som gymnasist. Denna personlighetens
ovanliga konstans är det väl som gör att
han i dikten så gärna återvänder till sin
barndom och ynglingaålder; hela hans
livssyn med dess luftiga, världsfrånvända
idealitet har också något juvenilt över sig.
Ett annat bevis på hur trofast Vetterlund
håller kvar det som en gång blivit hans
andliga egendom är att han så ofta besjunger
barndomsstaden och hembygden. 1 en liten
dikt som »Halland» finns t. ex. allt det
bästa hos honom koncentrerat:

Halland, din mörka hed
sluttar mot havet ned.
Höstnattens stjärnor blossa.
Glest dina stugor stå.
Vandraren trampar på
minnen och mossa.
Vad här är armt och vidt!
Men bland din ljung
riket en gång var mitt
— och jag var ung.

T. o. m. då han i en f. ö. mycket
vacker dikt fantiserar över Baikalsjön har
man en känsla av att denna egentligen är
sedd från den hallandskust, som
oupphörligen i skiftande belysningar återkommer
hos honom. Över huvud taget är han inte
rädd för att upprepa sig; ingen annan poet
skulle det väl t. ex. falla in att som han
i »Thuledagrar» inleda en bok med en
dikt som redan varit tryckt i en annan
samling.

De formella bristerna, särskilt rytmens
knagglighet, gör emellertid ofta, att man
snarast får gissa sig till den melodi eller
syn, som föresvävat skalden — även när

606

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0662.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free