- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
607

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svensk lyrik

bådadera som i »Fantasier vid kartan»
eller »Den gula döden» uppenbarligen varit
både levande och egenartade. Bäst lyckas
han därför också i sina prosadikter, en
förnäm och impopulär diktform, som
Vetter-lund med sitt lugna förakt för dagsmoderna
är nästan ensam hos oss om att odla. Han
rör sig här gärna med Stockholmsmotiv.
Men vad han fäster sig vid i staden är
inte livet och människorna omkring honom
utan dagrarna, ljusets spel eller tystnaden
på en söndagstom gata; det som egentligen
lever är rymdens skiftande
evighetsperspektiv ovan hustaken. Och den bild av Fredrik
Vetterlund, som dessa prosadikter framkalla
för fantasien, är nog en ganska god
sammanfattning av hans diktarpersonlighet —•
en ensam, lite frusen vandrare, som går
och drömmer utan att riktigt kunna säga
ut vad det är för vackra syner han ser
sväva ovanför den grå vardagen.

Av det tiotal debutsamlingar, som f. n.
ligga på mitt bord, är det egentligen bara
två som visa så pass utpräglade
författar-profiler, att man kan yttra sig om dem
med någon som helst säkerhet.

Den ena är Frans G. Bengtssons
Tärningkast. Om denne först framträtt
i den av Artur Möller 1906 utgivna
antologien »Unga poeter», skulle han
förefallit alldeles naturligt inställd mellan t. ex.
Sigurd Agrell och Sven Lidman; och han
kunde också ha varit tämligen säker på
att mötas av lovord och vackra profetior
för framtiden. Nu ställer man hans
horoskop med betydligt större tvekan. Att
han äger en ovanlig formell talang står
utom allt tvivel; men formens glatthet och
fulländning står inte i riktigt lika hög kurs
nu som då, och det verkar inte längre
riktigt förtroendeingivande att en bok glittrar
av granna ord som en juvelerarbutik. Vi
föredraga att se en skymt av den
verkliga Venus eller den verklige Kristus i
en dikt, hur otymplig som helst, framför
att höra Giorgiones Venus och Tizians
Kristus besjungas även i så oklanderliga
sonetter som Frans Bengtssons. De lärda
poeterna ha nog sett sina bästa dagar.
Och Frans Bengtsson är lärd, fruktansvärd
lärd. Hans umgänge tycks huvudsakligen
bestå av personer som Penthesileia och
konnetabeln av Bourbon, Olav Kvaaran
och Bartolommeo Colleoni; de namnlösa

dödliga i kavaj och plommonstop ser han
ned på med ett visst spotskt förakt. Samma
förkärlek för det främmande och ovanliga
röjer hans ordval; nio av de fjorton
rimmen i bokens första sonett äro låneord,
och över huvud taget torde efter salig
Beppo Sommelius ingen svensk skald så
slösat med utländska glosor. Allt detta
har gjort, att »Tärningkast» liknar ett av
de rum, där rikedomen på sällsynta
antikviteter gör att man inte vet var man skall
våga sätta sig och hindrar en från att ens
ett ögonblick känna sig hemma.

Emellertid måste ju en poet med så
sällsynt formbegåvning som Frans
Bengtsson då och då kunna skapa verkningsfulla
rader. Sådana hittar man också inte så
sällan i hans bok, t. ex. terzinerna i »Kung
Karls värja» :

Din samtid levde krokigt och på tvären
bland snusförnuft om kabinettsbesvären,
spinettklink, gräl och Amors rosenband.

Hos dig var allting rakt: — din tro, ditt land,
ditt kungaord, de skyldrande gevären,
och krigets konst och värjan i din hand.

Också i en halvt parodisk grotesk som
»En ballad om Lameks söner», där ju
den artistiska skickligheten är huvudsaken,
visar han sig från en fördelaktig sida.
Vad man kan beundra är och förblir dock
endast en högt uppdriven teknik, som har
bra litet med levande dikt att göra. Frans
Bengtssons poesi är iförd en praktfull,
da-mascerad rustning av ord; innan han lägger
av den eller åtminstone lättar en smula
på visiret, vet ingen om rustningen är
tom eller om den verkligen döljer en
riktig människa av kött och blod.

Den andra, ovan åsyftade debutboken,
Ivan Sjögrens Den evige vandraren,
utgör i nästan alla avseenden raka
motsatsen till »Tärningkast». Här kan man
sannerligen inte klaga på något överdrivet
intresse för formen, snarare tvärtom. Ivan
Sjögren är i detta hänseende ännu långt
ifrån färdig. Hans formgivning är osäker,
fumlig och framför allt ungdomligt
osjälvständig. Vilhelm Ekelund, Almqvists
»Songes» och Geijers visor skymta här och
var, och speciellt framträder inflytandet
från Pär Lagerkvist mångenstädes alldeles

för ohöljt.

607

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0663.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free