- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
608

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

Också på annat sätt förefaller den
sistnämnde att ha inverkat på honom.
Den åskådning, hans bok bär vittne om,
påminner i mångt och mycket om den
som Pär Lagerkvist gjort sig till tolk för
i »Den lyckliges väg», även om Sjögren
står kristendomen bra mycket närmare.
En del av hans dikter kunna närmast
betecknas som psalmer; men till skillnad
från de flesta i våra dagar nydiktade
psalmer ha de i ali sin naiva tafatthet en
omisskännelig prägel av äkthet. Andra
äro korta tankedikter, uttryckande ett
metafysiskt grubbel; men de äro i regel
alltför abstrakt hållna och alltför oklara
att egentligen ge någon behållning.
Sjögren påminner här rätt mycket om Erik
Blomberg, sådan denne framträdde i sin
första diktsamling »Ensamhetens sånger»
— utan att jag dock därför vill
ifrågasätta någon direkt påverkan. Några små
halvt visartade ackord sådana som
»Parken drömmer», »Hjärtats rop» och »Vid
muren» äro kanske väl flyktigt antydda,
men äga dock mycket av den rätta touchen,
som ger liv och djup åt dylika till
formatet obetydliga ting. Vad man
egentligen minns från »Den evige vandraren»
är i alla fall en enda diktcykel, »Den
mörka byn». Tyvärr är den alldeles för
lång att citera i sin helhet; jag måste

därför nöja mig med att anföra några
lösryckta rader:

Barnen sutto under träden

och sågo på de långa skyarnas tåg

och drömde om allt som en vandrande sky

på färden såg.

Kvinnorna sutto på gårdarna
bakom rutornas gröna ljus.
Genom rummen hördes endast
skyttelns sus.

På åkrarna gingo männen
lutande tungt,

medan oxarna drogo plogen
sävligt och lugnt.

Det ljöd som ett rop, när plogen
skar genom åkerns mull
— förbannad vare marken
för människans skull.

Rytmiskt är detta visserligen mer än
lovligt valhänt. Och ändå, hur suggestivt
är det inte, hur levande sett och hur
starkt återgivet! Endast en verklig skald
kan skriva strofer som dessa. Över huvud
taget vittnar »Den evige vandraren» i ali
sin ojämnhet om en gemytets stilla styrka
och en äkta lyrisk känslighet, som mer än
väl uppväger den formella osäkerheten och
göra boken till den enda versdebut av värde,
jag kan påminna mig från de senaste tre,
fyra åren.

Trädgårdsurna i gjutjärn från Nävekvarn.
Komponerad av Ivar Johnsson.

608

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0664.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free