Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Några Stevensontolkningar med en randanteckning. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Giinnar Mascoll Si lf v er sto Lp
med ett outslitligt tålamod och med heroisk
behärskning. En honom närstående skriver:
»However ill he might be, or however
anxious had been his vigils, he was always
gay, eloquent, and boyish, with the peculiar
youthfulness of spirit that was destined to
last him to the end». I hans så gott som
allt mänskligt omspännande temperament
ingick även en god del skotskt tungsint
grubbelsjuka, och förvisso brottades han
som Jakob med ängeln för sin själs
frälsning mången gång under sjuklägrets långa
nätter. Sjukdomens ångest, själens oro,
hemsjukans kval och stridernas svårvunna
resultat gav han uttryck åt endast i
vänbreven och dikterna, vilka jämte
Vailima-bönerna äro hans personligaste
dokument.
R. L. Stevensons lyrik är kvantitativt
icke mycket omfattande: A childs garden
of verses (1885). Underwoods (1887),
Ballads (1891), Songs of travel (utgiven efter
hans död 1896), vartill kommer en volym
New poems, vars utgivande ombesörjdes
av styvsonen Lloyd Osbourne först 1918.
Den läsare, som en gång har fått dessa
böcker kära, måste emellertid bli dem
trogen. Det är svårt — åtminstone för den
som är oövad i dylika värv — att i
korthet klargöra, vari den oförlikneliga charme,
som dessa böcker utstråla, består. De
omspänna så mycket — från den av solsken
och fågelkvitter fyllda idyllen i A childs
garden till stormluften över lf this were
faith och To S. R. Crockett. Där finnas
lek och patos, infall och bekännelse —
men människan bakom orden är hel och
odelbar, en ridderlig, ömsint och tapper
man. Rent konstnärligt sett torde den
Ste-vensonska lyrikens ädlaste kännetecken vara
en lågmäld intensitet, en stark känslas
sammanpressande till klar, knapp, osentimental
form. Det är mera den distinkta tonen
än de konkreta bilderna, som ge dessa
dikter deras vidunderliga pregnans. Fredrik
Böök har säkert rätt, då han härleder den
Stevensonska diktens formella ursprung från
tysk 1800-talslyrik, om också de exempel
varmed han söker stödja sin uppfattning
—- en dikt i Heine- och en i Goethe-stil —
möjligen äro rent medvetna stilövningar av
det slag, Stevenson enligt egen utsago
förelade sig. På ett och annat håll, t. ex. i
dikten Mater triumphans, kan man spåra
ett visst inflytande från den av honom högt
beundrade men i mångas tycke tämligen
svårläste Walt Whitman.
Stevensons dikt har många ansikten,
hans personlighet är synnerligen rikt
facetterad, och det blir väl en temperamentssak
vilken sida av hans väsen som man efter
läsningen av hans verk och biografi helst
stannar vid. Jag tänker helst på diktaren
på Samoa. Det är resenären som slutat
resa, som är lycklig över sin tillvaro i
jordens ljuvligaste klimat, men som om
nätterna brinner av en våldsam längtan efter
den skotska hedens ljungdoft. Det är en
mild och vis fyrtioårig patriark med en
pojkes ferieyra infall och omedelbara
ömhetsutbrott. Och det är till sist en glad,
omtänksam, kärleksfull husfader, som på
kvällarna samlar sitt folk till andakt. Vackrare
har diktaren ingenstädes uttryckt sin
avklarade livstro än i den söndagsbön, som
lästes över hans stoft den 4 dec. 1894:
>We beseech thee, Lörd, to behold us with
favour, folk of many families and nations, gathered
together in the peace of this roof; weak men and
women, subsisting under the covert of thy patience.
Be patient still; suffer us yet a while longer —
with our broken purposes of good, with our idle
endeavours against evil — suffer us a while longer
to endure, and (if it may be) help us to do better . . .
Go with each of us to rest; if any awake, temper
to them the dark hours of watching; and when
the day returns, return to us, our sun and
com-forter, and cail us up with morning faces and with
morning hearts — eager to labour — eager to be
happy, if happiness shall be our portion — and if
the day be marked for sorrow, strong to endure it.»
Av de fyra dikter, jag här sökt tolka,
hänföra sig tre till en tämligen tidig period
av Stevensons lyriska författarskap. En
snäll gosse (A good boy) får här —
tyvärr mycket ofullkomligt — representera
hans älskvärda barnvers. In memoriam
F. A. S. är skriven i Davos 1881 över
en ung Sitwell, tillhörande en familj som
var genom vänskap nära förbunden med
Stevenson. Från ungefär samma tid
stammar Till K. de M. Den är dedicerad till
en kvinnlig medlem av släkten de Måttos
— men den kunde nästan lika gott vara
skriven till Stevensons egen skotskfödda
musa. Den sista dikten Ungdom och
kärlek (Youth and Love II) ingår i Songs
of travel och torde följaktligen vara
tillkommen under något av Vailimaåren — alltså vid
en tidpunkt, då diktaren lämnat ungdomen
bakom sig, då vandraren blivit bofast.
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
