- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
646

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Några Stevensontolkningar med en randanteckning. Av Gunnar Mascoll Silfverstolpe - In Memoriam F. A. S. - Till K. de M. - Ungdom och kärlek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gunnar Mascoll Silfverstolpe

Kom och såg och gick, och nu, när han är buren
bort från livet, driver du på sorgens ström.

Din är smärtan, hans, ack, hans är obeskuren,
oförstörbar lycka, evigt daggfrisk dröm.

Att ett liv kan bjuda ångest, kval och strider,
blygsel, skam och död, det visste han ej om.

Gossen dröjde här i fågelsångens tider;

innan sorgens dagar gick han som han kom.

Till K. de M.

Du älskade den öde mon
och sträva vindars enkla ton.
Du gick i regnets silverglans,
och du höll av en vårbäcks dans,
dagg, frost och klippor, eld och sjö
och tystnaden, då stormar dö,
en kvällsvinds flöjt, som sjunger fritt
och månens jungfrustolta ritt.

Och liksom dikesrenen här
kan bjuda bleka, vilda bär,
trots jordens karghet, stormens tukt,

ditt väsende bar frostig frukt.
Se, över tom och ödslig hed
en hög och härdad jungfru skred!

De höstligt mogna bärens saft
har hela skogens must och kraft.
Du, som höll av din ödemark,
av regns och vindars vällukt stark,
omkring dig ljuder spovens sång
och stiger sorl av vattusprång.
Se, regnets jungfrusmycke står
bland våta lockar i ditt hår!

Ungdom och kärlek.

För ungdomens hjärta är världen en landsvägsren.
En gång han vandrar sin väg, och vid sidan stå
gyllene hus, som skuggas av blomtung gren,
reden i fruktträds hägn, men framtiden lockar blå,
lockar ur skymningsdunklet med lampors sken.

Fröjder, som nattens stjärnor i tal, han ser.
Ledd av sitt stolta öde, med kvällens vind
går han förbi och svänger sin hatt och ler,
ropar ett flyktigt ord till henne vid gårdens grind,
sjunger en gladlynt strof — och han syns ej mer.

646

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0706.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free