- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
660

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vår folkmusik och dess räddare. Revisionssekreterare Nils Anderssons efterlämnade samlingsverk »Svenska låtar». Av Alf Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Alf Ny m a n

Luraas, en Torgeir Audunsson —
»Myllarguten » — vars stråke annars trollband ingen
mindre än Ole Bull. Det mesta och även
det bästa av den låtrepertoar, varmed Timas
Hans segrade i Gesundatävlingarna 1906,
var arv från Dalfors, och med dessa äldre
spelmän slås bryggan till 1700-talets
förnämare folkmusik. Deras låtar uppvisa
kyrkotonen och valltonen i dess renaste,
djupast svenska form.

Emellertid innehålla de båda
Dalahäftena åtskilligt mer än de rent musikaliska
uppteckningarna. Vad som föresvävat Nils
Andersson har varit ingenting mindre än.
den svenska allmogemusikens
kulturhistoria. En sådan har han väl icke givit, men
kortfattade levnadsteckningar över dessa
präktiga allmogemusiker lämna värdefulla
upplysningar i denna riktning. Här falla
rent mänskliga antydningar tätt, och man
får besanna, att även i Siljans bygder
muserna lätt nog få Bacchus och silenerna
i sitt följe. Fiolen och gammallåten höra
av ålder samman med trakteringen och
dansgillet, och mången Dalamor har därför
med bävan märkt ungmasens håg för spelet.
Tillkommo, såsom oftast, religiösa skrupler,
hade den unga spelmansviljan sträv vind att
ta sig fram mot. Särskilt då den
pietistiska rörelsen på 60- och 7o-talen drog
fram genom bygderna, sattes hårt mot hårt.
Det förmältes om krossade fioler, om
smygspel hos granndrängarna och om ensliga
övningar under skogshygge uppe i
obygderna. »Fiolspelare skulle till helvetet»,
avkunnade pietisterna. »Men då måste det
också finnas något av himmelen där»,
genmälte med humör en spelmanstunga. Och
hur fast man trots alla
samvetsbetänkligheter höll vid fiolhalsen och gammallåten,
framgår bäst av vad som berättas om den
galme Älvdalsspelmannen Gyris Anders
Andersson. I yngre dagar utvandrade denne
med en Dalasekt till Cincinnati, U. S. A.
Då man emellertid icke ville tillåta honom
att traktera sin fiol, i vilken man såg ett
förförelsens och ondskans redskap, avföll
Gyris, återvände till hemlandet och slog
sig ner i Klittens by, vars över hela
Älvdalen ryktbare polskspelare han blev. Så
inflätas Dalamusiken i ett större
livssammanhang, och dess historia blir en del av tidens
och världens.

Tvenne häften återstå ännu, innan
Dalamusikens karta ligger i full
färgrikedom upprullad för oss. Vad som redan
kommit till synes påminner emellertid i
kraft och must om de goda gamla
Moravävnaderna med deras fält och ränder i
svart, rött och blått. Men landskap efter
landskap skall följa, vart och ett i sin
grundfärg och med sina rytmiska mönster. De
15,000 låtar, Nils Anderssons uppteckningar
omfatta, representera vår folkmusikaliska
nationalförmögenhet. Det är omöjligt att
tänka tillbaka på en sådan samlarbragd,
utförd under ett förövrigt intensivt liv som
praktisk lagkarl, utan att jämföra den med
Ludvig Mathias Lindemans, som den vida
överträffar. På den svenske samlaren kan
man likaledes tillämpa de diktord, vilka
präglats åt den norske:

Du trællede flittig for folkets skat
ved arneflammen om dag og nat,
til fjeldet du vandret med stille lyst,
og samlede toner fra folkets bryst,
de toner for vemod, sorg og harm
du stäk med et suk i din harpes barm:
de toner for kjærlighed, sang og lyst
du lagde derned og smilte tyst.

Nils Andersson har annars förtjänat
ett långt bättre kväde av en svensk diktare
— ty vem dristar påstå, att
folkminnes-samlaren, som i självförglömmelse och
ömsint iver ägnar sina år åt att rädda hotade
skönhetsvärden, skulle vara en opoetisk figur?
Då en svensk diktare förstår det verk, som
här har övats, skall han också få det. Till
en början är det närmast våra tonsättare
som ha företrädet och plikten att förstå det
och att yppa det i handling. Ty liksom
Kjerulf, Grieg och Johan Svendsen ur I,.
M. Lindemans livsverk hämtade befruktande
förebilder och uppslag, varigenom den
norska konstmusiken löpte in på ett helt
nytt nationellt spår, så borde i ännu rikare
mått våra svenska symfoniker ur Nils
Anderssons jätteverk kunna insupa musikalisk
hälsa och vederkvickelse, ej för att ängsligt
kalkera sina motiv över polskornas,
brudmarschernas och vallåtarnas mönster utan
för att få i blod och hjärta den skönhets
friska brusande syre, som strömmar genom
det ädlaste av genuint svensk folkmusik.

Då blir Nils Anderssons gärning lönad
efter förtjänst.

660

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0720.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free