Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Per Hallströms »Ungdomsnoveller». Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallströms i>Ung domsnov e lleri>
Av Sten Selander
ET HAR flera gånger påpekats,
att Per Hallström som författare
har två ansikten, ett romantiskt,
som med ett uttryck av anspänd
längtan är vänt mot avlägsna tider och
länder, och ett vardagsansikte, fullt av
nervösa ryckningar, som med en blandning
av ömkan och avsmak betraktar hans egen
tid och människorna omkring honom.
I de ungdomsnoveller från åren 1894
till 1906, som han nu samlat i en volym,
är det huvudsakligen realisten Hallström
som för ordet — till mycken båtnad för
boken, eftersom det framför allt är i hans
realistiskt hållna novellistik som de
egenskaper nå fram till full verkan, vilka
utgöra hans egentliga styrka: hans kvickhet,
hans skarpa observationsförmåga och hans
eminenta begåvning för inträngande
psykologisk analys.
Den andra, romantiska aspekten av
hans författarskap kommer fullt typisk till
synes bara i en av berättelserna, den
antika fantasien »Artemis». I mitt tycke
utgör denna givet det svagaste av det han
här sammanfört. Det hieratiskt högtidliga
språket klingar åtminstone i mina öron
huvudsakligen ansträngt och onaturligt;
författaren har eftersträvat den svala ron och
skönheten hos en marmorfris, men vad han
lyckats ge förefaller mjg endast vara
marmorns kyla och frisens arkaiska bundenhet.
Alla dessa nittiotalets efterbildningar på
prosa av de klassiska epyllierna äro
dessutom gjutna i samma form; de äro så
opersonliga, att en sak som t. ex. just
»Artemis» vida mindre liknar de av
Hallströms berättelser, där denne verkligen är
sig själv, än någon av Heidenstams
prosadikter med motiv från det gamla Hellas.
Mig tycks novellistik av detta slag
betecknande för den minst tilldragande sidan av
nittiotalsromantiken — den tomma esteticism,
vartill dess strävan efter skönhet stundom
kunde urarta.
Ytterligare två av de sjutton novellerna
i Hallströms bok äro förlagda till Södern.
Den ena, »Satyren», tillhör det slags
karaktärsstudier utan egentlig handling, som han
hyser en avgjord förkärlek för och i regel
också mästerligt behärskar. Men till
skillnad från de flesta av hans verk i denna
genre har studien här ett inslag av
romantisk mystik, som dock knappast genomföres
med tillräcklig intensitet för att bli riktigt
suggestiv; att den skildrade figuren, en
stackars fnoskig siciliansk lösdrivare, för
Hallströms fantasi ter sig som den siste
satyren, hemlös och hjälplös i den moderna
världen, är ju ett infall som inflätat i ett
lämpligt händelseförlopp nog skulle göra en
viss verkan, men som knappt tål att
framföras i en nyktert saklig redogörelse som
här. Vad man kommer ihåg av den lilla
skissen är egentligen några flyktiga, men
starkt återgivna glimtar av sydländsk natur.
— Den andra ifrågavarande berättelsen,
»Det lyckliga misstaget», är en graciös
omdiktning av en bland »Cento novelle
antiche». Så särskilt djupt når inte denna
conte från renässansens Florens och är väl
heller inte avsedd att göra det; men till
gengäld utmärkes den av verklig elegans i
handlaget och framför allt av en lekfull
älskvärdhet, som inte tillhör de egenskaper,
Per Hallström vanligen låter komma till
synes.
Samlingens båda amerikahistorier, »Ett
bolag» och »Kulturkamp», ha samma
tillkomsttid, 1895, som de vilka ingå i »Vilsna
fåglar». Syskontycket är också
omisskänneligt. Miljön är densamma — de tyska
emigrantkretsar, där man ännu inte funnit
sig tillrätta, utan famlar sig kring med en
Per Hallström : Ungdoms noveller. Sthlm, Albert Bonnier.
661
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
