Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Per Hallströms »Ungdomsnoveller». Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallströms
» Ungdo ni s noveller
spela in, då han bestämmer sig för att resa
hem till sina fäders land igen.
Över huvud taget har ju nittiotalet en
vida starkare känsla för det pittoreskt
tidstypiska och nationellt, man kan nästan säga
etnografiskt karakteristiska än för det
allmänmänskliga, som blir sig likt alltid och
allestädes. Tag en novell sådan som »En
historia vid teet» i den här avhandlade
boken. Denna berättelse från det
borgerliga Stockholm vid mitten av förra
århundradet handlar ju i grund och botten om något
djupt allmänmänskligt, om de oklara,
primitiva instinkter, som inte ens de tamaste
omgivningar helt kunnat civilisera. Och
ändå, vilken roll spelar inte staffaget,
polka-hår och broderade västar, antimakasser och
Bottigers dikter. Allt används det till en
halvt ironisk karakteristik av de människor,
som röra sig dätibland, ungefär på samma
sätt som de döda tingen på en karikatyr
av Th. Th. Heine; och man har en känsla
av att tidsbilden med alla dess kuriösa
detaljer nära nog intresserar författaren mer
än de handlandes själstillstånd. I viss mån
likartat är förhållandet med »En skiss från
fönstret». Denna beskrivning av en full
arbetares sorti från en krog — något annat
innehåll har den inte -— är visserligen i
främsta rummet typisk för Hallströms
förmåga att ta upp en situation, vid första
ögonkastet nästan likgiltigt vilken, återge
den minutiöst in i dess obetydligaste
detaljer och så småningom, genom den nästan
otroliga skärpan i observationen, bibringa
läsaren en känsla av att det är något mycket
väsentligt som skildras. Men det väsentliga
denna gång är att det är fråga om en
svensk arbetare, inte en tysk eller italiensk
eller engelsk, och dessutom om en svensk
arbetare från en alldeles bestämd tid. Vad
som återges är inte ruset som sådant, utan
det svenska underklassruset från nittiotalet;
skildringen av den fulla karlens ord och
åthävor gestaltas alldeles målmedvetet till
en studie över svenskarnas lynne.
När som i »Vinterdagar» miljön träder
mer i bakgrunden blir också det hela
betydligt likgiltigare. Karakteristiskt nog fäster
man sig här mest vid en bifigur från ett
gånget kulturskede — den gamle studenten
från skandinavismens och punschlyrikens
klangdagar. Vad som gör att detta ganska
bleka och väl uttänjda »kåseri» — så kallar
författaren det själv — åtminstone i mitt
tycke tillhör det svagaste Hallström
publicerat, är nog också delvis att språket, som
ju aldrig är hans styrka, här är mer än
vanligt slarvigt och odistinguerat.
Hallströms stil blir lätt överlastad och
förkonst-lad, någon gång rent av oredig, och inte
ens rent grammatikaliska oriktigheter äro
uteslutna. På ett par sidor i »Vinterdagar»
hittar man en följd av språkfel sådana som
»kunskaper, vilka tyckas daterade vid den
tidpunkten» i st. f. till, »här är allting i
en viss plan» i st. f. ordnat efter 1. d.,
»för den praktiskt sysselsatte mannen är
det redan utmärkelse att behålla sin plats i
tävlingen» i st. f. en utmärkelse eller
i/t-märkelse nog, »ingenting annat än vitt
verkligt existerar» i st. f. verkligen, o. s. v. Och
måste inte var och en som har en smula
känsla för vårt språk plågas av att läsa en
mening som följande: »Men i sin
enformigt symmetriska byggnad i sina slokande
grenar, jämnt avtagande i storlek, finner
granen styrka att bära upp en oerhörd tyngd
och är vacker att se på vintern med sovande
snövidunder på svartgröna barr». Dylika
otympligheter vore förklarliga i en
tidningsuppsats, men äro det absolut inte i en förut
tryckt novell, vars utgivande övervakats av
författaren själv.
Här antydda synpunkter äro endast en
bråkdel av det som kunde sägas om Per
Hallströms »Ungdomsnoveller». Inom hela
vår litteratur finns knappast en diktning,
så rikt facetterad, så förbryllande full av
motsatser och oväntade sidobelysningar som
hans. En litterär gärning kan inte gärna
vara svårare att karakterisera; fäller man
ett omdöme, märker man genast att det
rakt motsatta kanske vore lika sant. Han
är samtidigt romantiker och realist,
intellektualist och känslomänniska, vass ironiker
och svårmodig idylldiktare. Som Proteus
förändrar han oupphörligt gestalt och glider
likt en ål ständigt ut mellan maskorna i
det nät av definitioner, vari kritikern söker
fasthålla hans personlighet. Nästan alltid
har hans konst dubbla bottnar, mellan vilka
han gömmer något kontraband, som inte
borde finnas där. Vilken av hans samtida
skulle det väl falla in att som han i den
här meddelade novellen »Renässans»
blodigt gyckla med nutidsmänniskans böjelse
för att i fantasin försätta sig till gångna
tider — alltså med det begär, som bildar
en av livsnerverna i hans egen diktning:
66 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
