Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
Fot. Jagers atelier.
Gertrud Pålson som Djamileh.
Djamileh gavs i en mycket vacker
dekorativ ram och fick ett fullgott utförande.
Hr Stockman som Harun var en ståtlig
och värdig österländing (hos Musset är
Hassan en fransk renegat), och att hans
vackra sång beredde åhörarne en njutning
behöver väl knappast omtalas. Hr Molin
återgav sitt tenorbarytonparti med måttfull
komisk färgläggning i sång och spel, men
med en starkt karrikerad turkisk mask —
av namnet att döma är väl Splendiano
född italienare. Som alméen var fru Steier
strålande skön och förförisk, såväl
smäktande trånad som brännande lidelse fingo
i hennes dans ett betagande uttryck. Den
unga sångerskan Gertrud Pålson, som förut
väckt uppmärksamhet bl. a. som Chérubin,
utförde den rätt ömtåliga och ej egentligen
tacksamma titelrollen på ett sätt som till
fullo berättigar de varma lovord hon av
vår kritik erhållit. Partiet är ju skrivet
för mezzosopran, men ligger ofta obekvämt
på höga gränstoner, så att det hos oss även
kunnat sjungas av en sopran som fröken
Ek. Fröken Pålsons präktiga höjdtoner
böra kunna bli en del vackrare och ädlare.
Än så länge klinga den mörka stämmans
djup- och mellanlägen bäst. En ovanlig
innerlighet, en sann känsla genomströmmade
både den vokala och den alltigenom
ypperliga dramatiska prestationen, man hade
intrycket att sångerskan ej blott återgav utan
upplevde sin roll. Särskilt vackert gavs
slutscenen, där Djamileh återerövrar sin
älskade; det var ett stycke verkligt
betydande konst. Den mycket tilltalande
yttre företeelsen var väl lämpad för
uppgiften. Fröken Pålson torde snart stå i
främsta ledet bland vår K. Teaters krafter,
och man har rätt att till hennes namn knyta
stora förhoppningar.
F. ö. har operapublikens intresse
huvudsakligen samlats kring en rad gästspel, vilka
inleddes strax i säsongens början genom
fru Marie Sundelius’ uppträdanden. Denna
unga, här förut okända sångerska, kom till
oss från New York, där hon är fäst vid
den vittberömda Metropolitan Opera. Att
en vår landsmaninna vid så unga år
skördat lagrar på en så anspråksfull scen, var
säkert en bidragande orsak till hennes
nästan enastående framgång här. Fru
Sundelius har en hög, ljus sopran med den skära
och litet kalla klang vi gärna kalla typiskt
svensk. Rösten är ypperligt utbildad,
särskilt förstår sångerskan att, som
fransmännen säga: »filer le ton»; de högsta toner
anges med ofelbar lätthet. Vad som
verkade ej minst sympatiskt var det
genomärliga flärdfria framträdandet, kemiskt fritt
från poserande och divalater. Någon större
dramatisk begåvning äger fru Sundelius
knappast; jag dömer efter de två roller
jag såg henne utföra: Mimi (Bohéme) och
Sophie (Rosenkavaljeren). Särskilt på Mimi
hade hon ej alis fått det rätta greppet,
spelet föreföll noga genomstuderat, men man
glömde ej ett ögonblick att det var spel.
Hur annorlunda rörande visste ej t. ex.
den utmärkta konstnärinnan fru Ulrich vid
Københavns Kgl. Theater att gestalta den
lilla grisettens korta kärlekssaga, hennes
tredje akt hör till det man ej glömmer;
man formligen led med den arma,
dödssjuka flickan, som huttrade av köld, skälvde
av feber och skakades av de våldsammaste
hostanfall, en realism som här är fullt på
sin plats. Och efter hennes dödsscen fanns
väl knappt ett öga i salongen, som ej
fuktats — fru Sundelius dog en teaterdöd
»i skönhet» efter att ha rest sig i
halvliggande ställning vid varje sin sångreplik!
Bohéme fick f. ö. över hela linjen ett ali-
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
