Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms musikliv
Fot. Almberg Preinit:
Scen ur Djamileh. Kungl. Teatern.
deles förstklassigt utförande: fru Söderman
som Musette sprudlade av liv och tävlade
med aftonens gäst i sangligt välljud, hr
Stockman både sjöng och spelade Rodolphe
rent glänsande. — Sophies roll är ju ej stor
och ej särdeles intressant, här kunde i andra
akten ungmöns harm över den klumpige
fästmannens allt för handgripliga närmanden
fått ett starkare uttryck. Hela
Rosenkavaljeren är dock ett så osmakligt, motbjudande
verk att även ett som nu ypperligt
utförande (med fruarna Todsen och Alfheim i
de andra kvinnliga huvudrollerna) ej kan
rädda det. Hr Stangenberg har som
iscensättare förstört andra akten, som mot förf:s
föreskrift och ali sannolikhet här utspelas
på en trappavsats, varav föranledes ett
ständigt gående och springande i trappor,
som måste vara lika tröttsamt för de
uppträdande som det blir ledsamt för
åskådaren. I tredje akten nås en betydligt
större komisk verkan, om i »spökerierna»
von Hofmannsthals ytterst noggranna
föreskrifter i detalj följas. — Fru Sundelius’ röst
och sångkonst gjorde också stor och
rättvis lycka i konsertsalen, om det än måste
sägas, att hon saknar den esprit och
det raffinement, som t. ex. en Debussys
sånger fordra. På Operan voro hennes
övriga roller Margareta, Micaëlaoch Nedda.
Fru Claussens gästspel gav denna
storsångerskas många beundrare från den tid,
då hon hos oss var den främsta bärarinnan
av mezzosopranfackets uppgifter, ett
välkommet tillfälle att åter se och höra henne
i några glansroller. Hennes Valkyria är
fortfarande lika ung och strålande och
hennes höjdtoner i detta för sopran skrivna
parti av samma metalliska glans. Det
wagnerska mästerverket gavs i sin helhet
alldeles förträffligt: både hr Ralfs Siegmund
och fru Ljungbergs Sieglinde voro
mönsterprestationer, särskilt fru Ljungberg tolkade
sin uppgift med ett liv, en eld, en kraft,
en lidelse som rent av betogo. Hr Andrésen
gav med sin fenomenala bas en imponerande
Hunding, och hr Molin var en mycket
god Wotan, om än hr Wallgren här står
som oupphunnen förebild. Masken med ett
nästan till midjan räckande, rött
vildmansskägg var onödigt missklädsam. Svagare
återgavs Frickas lilla, men viktiga roll:
fröken Schillander verkade allt för ung och
saknade ali auktoritet, sångerskan bör akta
på sin intonation och söka bortarbeta en
benägenhet för vibrato. Vid denna
föreställning, av vilken teatern hade ali heder,
skulle man blott ha önskat ett mindre natt-
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
