Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
svart mörker i första akten och en ny
dekoration i den andra i stället för den
nuvarande ovanligt misslyckade. Och
varför få vi ej mera se Grane, Brynhilds häst?
Med sitt gästspel här tog den
världsberömde Battistini avsked, ej blott frän vår
operapublik utan, elter vad det uppgavs, från sin
sceniska bana. Hur denna präktiga,
beund-ransväit behandlade röst hållit sig genom
åren till en rätt framskriden ålder, är ju redan
det något nästan enastående. I den uppgift,
vari jag säg Operans ärade näst, R>>ssinis
Figaro, visade han även ett ytterst vaket och
livfullt spel och en rörlighet, som var ganska
överraskande, dock kunde ju ej det yttre
ge full illusion. Ett par småsaker stötte:
den stora directoirehatten och den cigarett
Figaro tände i fjärde akten, båda delarna
stillösa anakronismer, och om alla de
inlagda koloraturerna ville man gärna säga:
observandum, non imitandum.
Språkblandningen var denna afton väl stor, då för
Almavivas roll anlitats en norsk tenor.
Fru Söderman är en dramatiskt och vokalt
lika lyckad Rosina, men nog vore det roligt
att en gång få höra detta altparti utföras
så som tonsättaren skrivit det. När Patti
första gången sjöng hemma hos Rossini
och just Rosinas aria omlagd för sopran
och med en mängd av hennes svåger
Stra-kosch tillsatta koloraturer, frågade henne
mästaren, vem den där arian hon föredragit
var av. Det kom till en brytning. Rossini
var rasande över »les stracochonneries»,
Patti var också förargad, men tog snart
första steget till försoning. En gensaga,
måste inläggas mot den misshandling
Bar-tholos viktiga roll får undergå, denna roll
som en gäng haft så utomordentliga
framställare som en Uddman, en Janzon, men vad
hr Stiebel här presterade går vida över det
tillständigas glänser Först och främst är
hela uppfattningen alltigenom falsk: doktorn
är ingen ålderdomssvag idiot, ingen imbécile
(se Beaumarchais’ företal till le Barbier de
Séville). tvärtom en klok och förslagen man,
som med orubblig envishet fullföljer sitt syfte
och ingalunda är lätt att överlista, han har
en hög tanke om sig själv och uppträder
alltid med värdighet. E. Brandes har om
den även hos oss på sin tid skattade norske
skå iespelaren Joh. Bruns Bartholo (i
komedien) skrivit, att han var så intressant
emedan han spelades utan spår av karrikering.
Han blev komisk genom de situationer han
råkade i genom andras list och sin egen
misstänksamhet, ej genom en röst och en
hållning som kunde passa i vilken som
helst farsroll. Hr Stiebel tror däremot att
det roliga ligger i en till ytterlighet driven
karrikatyr i mask, i spel, i sång,
fullständigt i strid med rollens karaktär Låt oss
än en gång anföra Beaumarchais’ mening,
när han om en annan av sina komiska
gestalter säger: ju mindre skådespelaren
överdriver, dess mer talang skall han visa.
Må man ej invända att komedien och
operan äro skilda saker: karaktärer, handling
äro identiska, musikdialogen oftast ren
översättning. Från början var ju Barberaren
en opera, till vilken torf. själv komponerat
musiken, sedan blev den i omarbetning till
ett av världens kvickaste lustspel, vilket i
sin tur gav upphov till en av de yppersta
komiska operor. Hr Stiebel sjunger icke
partiet, han väser, kraxar, piper fram det;
betecknande nog är den stora arian
utesluten, hur skulle också denne ömklige
Bartholo kunna sjunga det inledande
andante maestoso (märk: maestoso): »A un
dottor della mia sorte»? De dumkvicka
påhitt vaimed framställaren utstyr rollen
torde bereda honom själv mycket nöje men
höra ej hemma i ett klassiskt mästerverk
lika litet som på en scen av K. Teaterns
rang. — Från K. Teaterns verksamhet
återstår att nämnaen ung tenors, hrBirger Biguets,
av publik och kritik med hjäitlig välvilja
mottagna debut i Puccinis Butterfly. —
Dans och musik äro närbesläktade
konstarter, för båda ligger rytmen till grund.
En dans utan musik bereder intet nöje och
en fullständigt orytmisk dans kan ej gärna
tänkas. Att i miinisk-plastisk framställning
söka även för ögat levandegöra en
musikkomposition har därför fullt berättigande.
Bland de många utmärkta danskonstnärer,
vi här på senare tid haft tillfälle se, står
paret Félyne Verbist-Stowitts bland de allra
främsta. Hr Stovvitts, en typ av fulländad
manlig skönhet, visar ett obegränsat välde
över sin i dansen oftast nästan ohöljda
kropp, vare sig han återger en österländsk
rövares eller en indiansk krigares vilda
segerfröjd Och fröken Verbist — något så
intagande får man sällan skåda. Hon är
helt ung, mycket vacker och vad
fransmännen med ett oöversättligt ord kalla
»mignonne», och hennes mimik ovanligt
uttrycksfull. I sin till en bekant vals
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
