Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms musikliv
den ständigt lika unge Mozarts sköna konsert
för två pianon, i vilken fru af Klintberg
och hr Haquinius utförde solostämmorna
med en idealisk likformighet i anslag,
dynamik och frasering samt en föredragets
stilfullhet, som ej kan nog berömmas.
Programmet avslutades med Brahms’ ofta
spelade Haydn-variationer. —
Kammarmusikföreningen har, när detta
skrives, endast givit en konsert, vid vilken
Kjellströmskvartetten utförde verk av Mozart
(d-dur, n:r 18) och Beethoven (op. 59, n:r 2,
c-nioll), det förra med lätthet och behag,
det senäte med verklig hängivenhet, samt
som nyhet Tre Idyller av Frank Bridge,
som onekligen fått ett farligt grannskap.
Namnet »idyller» gjorde särskilt de två
första, rätt tungsinta, ställvis patetiska, föga
skäl för, snarare då den tredje med sin
livliga dansrytm. Som prov på samtida engelsk
kammarmusik hade de små styckena sitt
intresse. De buro mer prägeln av
kultiverad smak än av utpräglad personlighet. —
Att hösten bjudit en mångfald
solistkonserter är självklart; blott ett fåtal av
dem kan här omtalas. Bland utländska
konsertgivare märkes den tjechiske violinisten
Jan Kubelik, vilkens uppträdande tyvärr
medförde en grundlig missräkning, hans konst
förmår numera ej att ge några starka,
levande skönhetsintryck och bredvid en
Vecsey, en Manén, en Thibaud kan han
ej nämnas. Den konsert av egen
komposition han vid sitt första uppträdande
föredrog var både vacker och
naturligtvis violinistiskt tacksam, men ej
betydande och minst av allt nationellt
betonad, och violinistens föredrag lyckades
här lika litet som i den inledande
Mozart-konserten att fängsla. — Pianisten E.
Erdmann spelade en särdeles intressant nyhet:
Mussorgskys Bilder från en utställning, en
rad smärre stycken av realistiskt skildrande
art. Den geniale nydanaren framstår här
liksom i sina beundransvärda barnsånger
som miniaturist, ofta med humoristisk
läggning. Det torde vara bekant att Debussy
starkt påverkats av Mussorgsky, men den
enes fantasi är lika raffinerad och subtil
som den andres frodig och jorddoftande.
Hos Mussorgsky finns ett stycke halvbar-
barisk urnatur, som ibland för en till
minnes Napoleons ord, att om man skrapar
ryssen finner man tataren. Hr Erdmanns
rätt ovanliga program upptog bl. a. ett
variationsverk av Chopin, ett av dennes få
svaga och nu föråldrade alster, samt
Mendelssohns b-dur sonat, ett mycket tidigt
ungdomsarbete, där endast scherzots älvalek
bebådar den blivande mästaren; andantet
är rent av barnsligt och finalen urvattnad
Weber. — En debut var hr Halvar Hasselrots
pianoafton, vid vilken en omfattande
Brahms-grupp spelades med verkligt poetisk känsla
och intimt förstående, mindre givande var
den inledande svenska avdelningen med
tre nattsvarta preludier av Rangström.några
föga spelvärda obetydligheter av Seymer
och Stenhammars bekanta Tre Fantasier, av
vilka den mellersta, Schumann-imiterande,
gärna kunde ha uteslutits. — Hr Sven
Brandels pianospel står alldeles på samma
punkt som vid hans debut för två år sedan.
Det klander för oädelt brutalt forteanslag
jag då uttalade kvarstår orubbat, och hans
föredrag av Chopins b moll-sonat,
programmets värdefullaste nummer, led bl. a. av
för rikligt pedalbruk: den epilogartade, högst
egendomliga finalen, som Rubinstein
kallade »nattvindens sus över gravarna på
kyrkogården», bör väl helst spelas utan
pedal. Även hr Brandels svenska avdelning
var föga intressant. Haltfullast var H.
Fryk-löfs Fuga. En sådan kriminaldårskap som
A. Honeggers (också en av »Les six jeunes»)
Sept pièces brèves, ett värdigt motstycke
till Schönbergs Sechs kleine Klavierstücke,
hör till de ting, som det är en ren
ohövlighet att bjuda sina åhörare. — En
otvivelaktig violinbegåvning äger den unga fröken
Märta Brundin. Hennes ton är både stor
och vacker och hennes teknik väl utvecklad,
men i C. Francks sonats första sats saknades
drömstämningen, i den tredje lidelsen, och
finalen togs allt för långsamt. I Bachs
dubbelkonsert spelade fröken Brundin
genomgående för starkt och överröstade fullständigt
sin förträfflige medspelare hr Bendixen. —
Tyvärr var jag ej i tillfälle övervara den helt
unga sångerskan Dagny Lagerwalls (elev av
Aug. Koch) debutkonsert, som gestaltade sig
framgångsrikt och av kritiken att döma gav
anledning till de bästa framtidsförhoppningar.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
