Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Madama Lucrezia. Av C. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Madama
Liicrezia
inom kort hade han kallat till sig Nicola
d’Alagno och själv blivit en trägen
besökare i dennes hus. Familjen d’Alagno
vistades för det mesta i det närbelägna
Torre del Greco, och Alfonso började
att för långa tider förlägga sitt residens
till denna lilla stad. Där fanns en
obetydlig fästning, i vilken en bostad
inreddes åt konungen. Allt annat än
ståtlig var den, men vad betydde väl
det? Strax bredvid låg Alagnos
trädgård, i vilkens skuggrika gångar Lucrezia
brukade vandra.
Konungen gjorde intet för att dölja
den passion, åt vilken han hängivit sig.
Han älskade att ge fester och
torner-spel, där den sköna intog hedersplatsen,
och några veckor efter den ödesdigra
midsommaraftonen visste hela Neapel och
hela riket, att Lucrezia d’Alagno var hans
förklarade gunstling. Han kunde knappt
undvara hennes sällskap en enda dag,
han invigde henne i sina rådslag, de
största som de minsta, hela hennes släkt
överhopades med ynnestbevis, och hon
själv med rikedomar av alla slag.
Detta borde ha varit nog för att
förvrida huvudet på en oerfaren tös, men
det märkvärdiga hände, att Lucrezia
visade en takt, klokhet och försynthet,
som vann henne hjärtan och vänner inom
de vidaste kretsar. Hovets skalder
strängade sina lutor till hennes ära och
prisade konungen lycklig att se sin ålders
dagar förljuvas av en så intagande
väninna. Men ordet älskarinna nämnde
ingen. Att deras förbindelse var ren
och kysk, synes ha varit samtidens så
godt som enstämmiga åsikt. Även
tronföljaren Ferdinand bedyrade henne sin
aktning och tillgivenhet, och hans maka,
hertiginnan Isabella, undvek åtminstone
varje misshällighet, fastän det
naturligtvis ej kunde vara angenämt för henne,
som hittills varit hovets förnämsta dam,
att helt oförmodat finna vid sin sida
en medtävlerska, som överträffade henne
i skönhet, snille och inflytande.
När kejsar Fredrik III och hans
gemål Eleonora av Portugal, Alfonsos
systerdotter, kommo till Italien 1452 på sin
bröllops- och kröningsresa, besökte de
också Neapel. Det första de begärde
av Alfonso var att få se hans
vittom-talade väninna, och konungen lovade
genast att anordna en jakt, där Lucrezia
skulle infinna sig. Men de otåliga kunde
ej vänta till den utsatta dagen, utan
redan följande morgon överraskade de
Lucrezia med ett besök i hennes fars
palats. I våra dagar skulle väl en ung
dam åtminstone velat ge sig tid att pudra
näsan, men Lucrezia sprang genast ned
för trappan, mottog de höga gästerna
just som de stego av hästarna, och full
av blygt behag ledde hon dem, kejsaren
vid ena handen och kejsarinnan vid den
andra, upp till sina rum. Alfonso, som
strax fick höra händelsen, skickade då
till stället hovherrar och tjänare med allt
som fordrades för en riklig frukost, så
att Lucrezia kunde värdigt undfägna sitt
främmande. Därefter kunde hon räkna
även kejsarparet bland sina beundrare.
Att Lucrezia besvarat Alfonsos
kärlek med den ömmaste tillgivenhet, lider
intet tvivel. Var det också å hennes
sida verklig kärlek, må man väl fråga
sig vid tanken på den stora
åldersskil-naden. I alla händelser rådde å ömse
sidor en orubblig trohet och en
hängivenhet, som syntes skänka båda lycka.
Men det kunde ej undgås att båda också
skulle känna behovet av något mera.
Mellan dem stod minnet av den
förskjutna drottningen långt borta i Spanien,
ofruktsam, gammal, svag och sjuk, men
alltjämt levande, det ständiga hindret
mot deras fullkomliga förening.
När väcktes mellan de två den första
tanken på äktenskap, och av vem togs
första steget? Se där frågor som nog
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
