Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Nordkinesiska stadsvyer. Av Osvald Sirén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Osvald Sir én
Peking. Gatuvy från kinesstaden.
Bostadskvarteren göra vanligen ett
egendomligt tomt intryck i sin slutna
otillgänglighet: de vända ett tämligen
uttryckslöst ansikte mot åskådaren. Det
enda man ser här är tak, svängda tak
av varierande höjd och storlek och
mellan dem en del trädtoppar, men
ingenting av själva husen. De äro
fullständigt dolda bakom murar, enkla grå
tegelmurar eller putsade, rödfärgade murar,
mer eller mindre patinerade av regn och
smuts. Dessa långa tomma ytor ha
ingen annan indelning än den som
åstadkommes av de enkla dörrinfattningarna,
någon gång betonade genom en liten
trappa och ett utskjutande porttak på
konsoler, förövrigt är den arkitektoniska
enformigheten obruten. Det är ofta som
att vandra utmed en gata av fängelser
eller nunnekloster. —
Endast ljus- och skuggreflexernas lek
på murarna eller en och annan tiggare, som
söker värme mot den upphettade muren,
förläna en viss omväxling åt gatuvyn. Nu
och då hör man pinglandet av en liten
klocka eller det dallrande ljudet från
en mässingsgonggong —- gatuförsälj arnas
ljudsignaler. Men när de passerat förbi
med sina dekorerade trälådor på ryggen,
så sjunker tystnaden åter djup och ostörd
över den solstekta, dammiga gatan. Där
finnes ingen antydan om det liv och den
skönhet, som ofta dölja sig bakom de
höga murarna. Kinesernas hem är en
ovanligt väl skyddad plats. Varje familj
utgör så att säga ett litet samhälle för
sig — ofta rätt så folkrikt, ity att de
gifta sönerna med familjer bo i
föräldrahemmet — och murarna, som omgiva
det, äro icke blott avsedda som skydd
mot främmande inkräktare utan ock som
stängsel för många av dem som bo
därinnanför. Isynnerhet kvinnorna
plägade vara inneslutna i dessa muromgivna
områden med ungefär samma stränghet
som i de medeltida klostren.
Det är först sedan man stigit in
genom porten och passerat den s. k.
»andeväggen» -— en skärmliknande mur, som
står rätt framför den inre porten som
ett skydd mot onda andeväsen, vilka
endast flyga i rät linje -— som man
verkligen får en inblick i den
egendomliga arten och skönheten av en sådan
So
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
