Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Konstverkets byggnad. Till två bilder av Gerhard Munthe. Av Georg Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Pauli
bortse ifrån vad de föreställa. Menar
man dessutom att formell skönhet är
något som man helt skematiskt
åstadkommer, så vill jag hänvisa till den
oändligt rika skatt av konstverk som finnes
av icke föreställande konst, och man skall
kanske förstå att av de estetiska
elementen, tämligen begränsade till antalet, en
oändlighet av olika resultat har nåtts.
När Munthe sammanställer elementen så
som jag sökt visa, så ledes han innerst
av en bestämd känsla som står i
samklang med den melodi »motivet» har
spelat. Även om man inte ser vad
»Bondgården» skildrar — om man vänder tavlan
upp och ner (något vi artister göra då
vi vilja kontrollera vårt arbetes balans i
avseende på de estetiska elementen) —, så
skall man av hans val och hans sätt att
komponera det han utvalt få ett intryck
av något tryggt och fredligt, lantligt, en
bondeidyll, där det icke saknas liv, men
där grundtonen är lycklig vila . . .
Vänder man sig till den andra av här
reproducerade bilder: »Prinsessorna och
isbjörnarna» och med frånseende av det
sakligt anekdotiska däri, får man ett helt
annat intryck — något dramatiskt,
upprört, främmadartat, sagolikt, åstadkommet
genom starkare motsättningar och livligare
linjespel. Lagarna äro dock de samma.
Balansen i ytan beror i första rummet
på det livligt konturerade vita ornament
bildat av björnarna (horisontalt plan)
och prinsessorna (vertikalt) i ena hörnet
med motvikt i tavlans högra hörn
(naturligtvis) av de i den mörka dörröppningen
starkt lysande, förstorade stjärnorna.
Livliga, upprörda ornament (prinsessornas
fladdrande hår m. m.) äro strödda i
graderade proportioner över ytan, dock så
att dukens övre del bildar en
jämförelsevis lugn fläck (repos). Kompositionen är
så pass rik att jag endast kan antyda
några detaljer. — Lokaliseringen av de
plastiska värdena (figurerna, djuren) ba-
lanserade till höger av draperiet, som är
framställt i perspektiv (=3:e dimension,
plastik). Dominant i linjespelet är den
raka linjen (le droit) och behagligt
omväxlad med ett fåtal runda (le courbe). —
Ytan är i ali dess omväxling rätt så
lokaliserad, och kompositionen är tät,
hållen överallt fast vid ramen, även till
höger, där dörröppningens djup har fått
en så stark mörk valör att fonden ryckes
fram till ramkanten. Att observera är
också olikheten i kompositionens
avslutning å sidorna. Till vänster den långa
mörka rektangeln med stjärnorna, till
höger det mer än hälften så smala fältet,
dessutom avdelat i svarta, vita och
me-lerade avdelningar — och slutligen är att
aktge på den klarhet i proportioner
varmed målaren fördelat tomrummen (les
vides) mellan de fyllda (les pleins, = de
plastiska värdena).
Skulle någon fortfarande vilja invända
att skildringens träffsäkerhet eller den
skicklighet varmed anekdoten berättas
har någon som helst värdesättande
betydelse för konstverket som sådant, vill
jag svara att, hur åskådligt
»Bondgården» är till sin karaktär återgiven, så
behöver man endast slå upp
Turistföreningens årsböcker för att finna lika
förträffliga skildringar av dylika motiv, men
som det oaktat ej suggerera estetiska
lustkänslor, med andra ord ej äro
konstverk, och att man kan roa sig med att
jämföra den framstående medelmåttan
Delaroches berättelsekonst med
målar-geniet Delacroix’. Det är ej det
periferiska men det centrala som betygsätter
konstnärskapets manifestationer.
I den korrespondens jag fört med
Munthe i föreliggande ämne finner jag
några slutrader värda att citeras:
Det gläder mig at Du interesserer
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
