- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
119

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska r o man er

tusen francs på banken i Paris och ett
stort arv att lyfta efter någon släkting i
Amerika. Och han har samma tur i
fortsättningen, han lyckas komma till Paris,
hur vet han knappt själv, och där möter
honom inte den minsta svårighet, då han
skall träda in i den dödes rättigheter. Inom
kort är han en rik man, som kan köpa sig
lyxbilar och allt annat, människorna åtrå;
han äger hela världen, men han har
förlorat sin själ.

Nu slår berättelsen plötsligt om. Man
väntar, att Linus skall stöta ihop med
Bidencaps förflutna under en eller annan
form, att han på ett eller annat sätt skall
få erfara, hur han ärvt ej blott pengarna,
utan också de handlingar, varigenom
pengarna skapats. Men därav blir intet. Linus
tillhör de människor, som händelserna blott
glida förbi och som därför i grund och
botten aldrig uppleva något — flanörstypen,
de eviga åskådarna, som man så väl
känner igen från Siwertz’ tidigare romaner,
»En flanör» och »Eldens återsken». Hans
virtuositet i återgivandet av de scenerier,
som dyka upp och försvinna under ett
dylikt kringdrivande utan mål, är ju också
bekant av gammalt och förnekar sig inte
heller här. Tag till exempel den lilla krogen
— »cuisine bourgeoise» — där monsieur
Bidencap, alias Linus Treffenberg, en tid
brukar äta, mest kanske för att få njuta
lokalens doft av orubblig borgerlighet efter
alla de ryska mardrömmarna. Vi andas
också in dess atmosfär och det så påtag,
ligt, att vi formligen tycka oss känna lukten
av het flottyr, vitlök och vinkorkar.

Under det Linus på måfå flanerar
omkring bland världsstadens människomassor,
grips han emellertid av en allt starkare
ensamhetskänsla. Han är tvungen att komma
tillbaka till omgivningar, där han känner
sig hemma; kanske dessa skola hjälpa
honom att identifiera sig med sig själv. Och
en dag kör han i sin nya 8o-hästars bil
i väg till Mariefred, där han tidvis bott
som ung.

I Mariefred går hans kusin, Britta von
Wendt, och längtar bort från de små,
fattiga förhållandena och dagarnas eviga
enahanda. Så ser hon plötsligt en möjlighet
att komma från alltsammans, hon får ett
fint börstip, och hon lånar några tusen ur
kassan i det företag, där hon är anställd.
Spekulationen misslyckas. Men just då all-

ting är nära att störta ihop, kommer Linus
— en ny, okänd, svartskäggig,
kosmopolitisk Linus, som med ett penndrag ställer
hela trasslet till rätta och tar henne med
sig från Mariefred ut i världen, till Paris.

Britta blommar upp, hon kastar sig
huvudstupa in i allt det nya, med en febril
iver att ta revansch för de många döda
åren; hon grips av den kosmopolitiska
virveln på ett helt annat sätt än Linus,
och snart nog märker denne, att vad hon
älskar hos honom, är ej honom själv, utan
hans mask, den svarte John Bidencap med
det tvetydiga förflutna. Till sist kommer
hon i beröring med en verkligt äkta
representant för den moderna storstaden, en
amerikan. Och utan att våga på allvar ta upp
striden mot denne flyr Linus hem, trött
och förtvivlad, kastar av maskeringen, blir
åter den gamle Linus Treffenberg och
intar Brittas forna plats på kontoret i
Mariefred. Men en natt stannar bilen, han skänkt
Britta, utanför porten, och hon kommer in.
Även hon har till slut upptäckt, var hon
i grund och botten hör hemma. Och båda
ha de så återfunnit varandra och sig själva.

Jag har redogjort så utförligt för bokens
innehåll för att motivera min uppfattning
av vad som är dess svaghet. Bitvis är den
en äventyrsroman, en alldeles förträfflig,
utomordentligt väl skriven äventyrsroman.
Men mot denna dess karaktär strida
alldeles de stillastående partier av skildringen,
vilka förlagts till Mariefred, och hela
tempot i bokens senare hälft. Här övergår den
till en psykologisk roman, som återger hur
tvenne människor tillfriskna efter ett anfall
av den moderna hastighets- och
njutningsfebern. Men skall boken betraktas på detta
sätt, är hela anläggningen för sensationell
och symboliken alltför grov. De
oupphörliga bilresorna mellan Paris och Mariefred
passa t. ex. utmärkt för en historia i Frank
Hellers genre; men i en djupare lagd
själsskildring förflyttar man sig lämpligen på
ett sätt, som är mer alldagligt och mindre
ioo % amerikanskt. Denna dubbelhet i
anläggningen, där de olika elementen aldrig
ingå en kemisk förening, utan endast
mekaniskt blandas med varandra, ger något
stillöst och oroligt åt hela boken.

Därtill kommer, att Britta von Wendts
karaktär åtminstone för mig är
utomordentligt svår att få något riktigt grepp om.
Kvinnor har Siwertz, på några undantag

i 19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free