- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
146

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Zorniana. Några minnen. Av Ellen Lundberg-Nyblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ellen Lund b er g-Ny b I om

Det var en vinterdag i Mora.

Vi voro ute och åkte släde. Zorn
körde för mig. Så vitt jag minns, hade
vi varit bortåt Vikarbyn och voro nu
på väg hem till lunchen. Det var
bitande kallt, men sol och gnistrande snö.
Bjällrorna klingade, och Tor, den lilla
norska hästen, låg i skarpt trav.

Vet du vad», säger Zorn plötsligt
ur sin grå vargskinnspäls, »här uppe i
Mora är hästarna så kultiverade, att när
de kommer fram till min Gustav
Vasastaty (vi närmade oss statyn med var
minut), så (Tor travade på) jo, så stannar
de av sig själva, kan du tänka dig, utan
att man ens (närmare och närmare
statyn), inte ens behöver säga — Ptroooo!’»
Zorn ’ptroade’ så hårt han orkade, och
— Tor stannade lydigt framför Gustav
Vasa-statvn.

Det lilla tricket försatte Zorn i ett
strålande humör.

Jag minns en annan gång. Det var
i Stockholm. Anders Zorn med fru jämte
några vänner hade ätit middag
tillsammans, och nu satt vi på Svenska
Teatern — parkettlogen till höger. Man
gav Anna Karenina. »Du ska’ sitta
bredvid mig», viskade Zorn, då vi skulle
ta våra platser. Men du måste lova
mig att kittla mig i handen, om jag
skulle somna».

Under första akten gick allt utmärkt.

I mellanakten gick Zorn ut för att
råka några vänner — och stannade borta
under andra akten. När tredje akten
började, kom han tillbaka. Då den
fortgått en stund, böjer sig Zorn fram till
mig och viskar tämligen högljutt, med
ett bekymrat uttryck:

»Tycker du inte, att den här pjäsen
egentligen är förbaskat
osammanhängande ?»

Zorn hade målat sin tavla »Renäs-

sans», och jag hade hört, att den skulle
vara ganska »stark».

Vid en middag i vårt hem vände jag
mig till honom och sade pä skämt:

»Ja, Anders, du lär lia målat en sån
vådligt oanständig tavla, har jag hört!

»Jaha, det har jag», svarade Anders
med sin litet puttrande, halvhöga röst
och såg plötsligt mycket illmarig ut.
»Jag tänkte på dig när jag målade den!
tillade han raskt och skrattade förtjust.

Det fick jag!

Det var en annan gång i vårt hem
vid Sergelgatan. Anders och Emma
Zorn jämte några andra voro våra
middagsgäster.

Jag kom att berätta om en berömd
man vi alla kände, som upplevat det
egendomliga, att han (enligt hans egen
utsago) i ett ögonblick, då han borde
uppge sitt namn, omöjligt kunde erinra
sig vad han hette! Zorn såg helt
förskräckt och bekymrad ut.

»Ja, men det är ju alldeles
förskräckligt», utbrast han. Tänk om jag, när
jag kommer ner pä gatan, och någon
frågar mig vem jag är — jag omöjligt
kan komma ihåg det.»

»Det gör ingenting, Anders ,
tröstade jag honom. Du vet ju, att i så
fall behöver du ju bara fråga första bästa
koling — så svarar han: Du är Anders
Zorn!».

Han såg fullständigt lättad ut.

»Det har du rätt i», svarade han
och gav mig en klapp pä handen. Det
tänkte jag inte på.»

Den första etsning Zorn gav mig,
skänkte han mig med följande
karakteristiska yttrande:

»Den här etsningen får du första
avdrag av, när den blir färdig, med villkor
att jag får bjuda dig på ostronlunch på
Operakällaren. (Han nämnde en bestämd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1924/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free