Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Zorniana. Några minnen. Av Ellen Lundberg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ellen Lund b er g-Ny b lom
gott barn. När vi kommo förbi
Spo-leto, den gamla medeltidsstaden, som
lyfter sig som en sockertopp över slätten,
tittade Zorn upp med ett öga, knuffade
på mig och sa’:
»Hör du! Tänk vad Stockholms
stadsfullmäktige skulle få sjå med att göra den
där sta’n platt!» Varpå han somnade igen.
Under denna italienska resa hade Zorn
föresatt sig att riktigt njuta sitt dolce
far niente. Han ville inte veta av ?iågot
besvär. Inte heller var han därför
vidare road att hjälpa oss damer med
vårt handbagage.
En dag, då vi närmade oss en stad,
jag minns inte vilken, började han klappa
i händerna och ropade:
»Flickor! — Flickor! Vi ä’ snart
framme! Skynda er att ta’ ner
kappsäckarna !
De som den gången fick sig ett gott
skratt var Emma Zorn och jag.
Samma år i Venedig, då Anders
Zorn i svenska salen ensam
representerade vårt land och överallt mottogs
med evviva och handklappningar som
en furste, hade han en gång — bland
de många — ordnat en stor glad lunch
utanför restaurangen i Giardini Pubblici.
Damerna svärmade omkring honom,
trängde sig inpå honom, smickrade
honom — tråkade ut honom.
Plötsligt, vid slutet av lunchen, reser
sig Zorn helt lugnt, går fram till mig,
tar min arm och säger:
»Kom, min flicka lilla! Nu går vi
ett slag och promenerar!»
När vi kommit längre bort säger han
— med ett halvt belåtet, halvt
ursäktande litet skratt:
»Nej, jag stod sannerligen inte ut
längre. De smickrade mig så förbannat,
ska’ du veta. Fast — jag är ju
förstås van vid det», tillade han, liksom för
att lugna sig själv.
En dag på utställningen i Venedig
samma år stod vi tillsammans i en av
salarna och såg på en del dukar av en
mycket omskriven modern italiensk målare.
»Vet du vad jag tror?» Anders vände
sig till mig, djupt allvarlig.
»Nej.»
»Jo, jag tror, att om den här karlen
lär sig teckna och sedan visar sig ha
anlag för att måla, så kan han kanske bli
en riktigt hygglig målare en vacker dag!
Zorn tyckte i allmänhet inte om att
bli : påvisad» vad som var vackert.
Han ville finna det själv — och sedan
visa andra sin upptäckt. Emma Zorn
och jag gick en dag före honom i ett
par av salarna i Diocletiani Termer.
Jag letade efter en av de härliga
draperade, huvudlösa statyer, som jag många
år beundrat.
Slutligen fann vi den.
Zorn närmade sig.
Vi kommo överens om att ställa
oss i fönstret och titta ut på gården för
att låta honom ensam njuta den första
anblicken av statyn. Vi hörde honom
komma in, stanna, gå runt om den och
stanna igen.
Så kom han fram till oss och slog
mig på axeln.
»Jo det är just värt att låta er båda
resa ut och se vacker konst», började han.
Här står ni i en sal, där det finns
en av de vackraste skulpturer i världen
—• och så ställer ni er med ryggen åt
den och tittar ut på en gammal gård!
Ni är just tacksamma att visa något för!»
»Anders», svarade jag — »vill du
veta något? 1 sju år har jag haft en
fotografi av den här statyn på min vägg,
för det är ett av de konstverk jag
beundrar högst.»
Zorn såg på mig ett ögonblick,
förstummad, med ett obeskrivligt uttryck
av flathet.
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
