Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Zorniana. Några minnen. Av Ellen Lundberg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zorn i a na
Tyst, säger jag!» svarade han
slutligen med sin allra mest puttriga röst.
jag bryr mig inte ett dugg om dig!»
Varpå han vände oss båda ryggen och
mycket värdigt troppade ut ur salen.
Dagen för utställningens öppnande i
Venedig var en oförglömmelig och
underskön dag. Alla de praktfulla
renässansgondolerna voro ute och paraderade i
en lång strålande flottilj på lagunen,
gnistrande av guld och färger, av
fladdrande, släpande stoffer, praktfulla
gon-doliärkostymer.
Zorn var inne i sin utställningssal
och’ gjorde les honneurs för några
medlemmar av det italienska kungahuset. Vi
andra hade kastat en flyktig blick på
utställningen, men då det var olidligt
hett och trångt därinne, hade vi banat
oss väg ut igen och gått ned i gondolen.
Vi väntade på Zorn.
Och slutligen kom han; i hög hatt,
elegant förmiddagsdress och — blå
lorgnett för solen. Han var varm och trött
och kastade sig ned på dynorna i
gondolen. Han visade inte den minsta lust
att titta på några renässansgondoler.
Det var som om han inte hört våra
förtjusta utrop.
Någon av sällskapet föreslog, att vi
skulle dricka ett glas vin, och vi
landade vid en liten trattoria vid lagunen.
Camerieren kom ut och serverade oss
vin i gondolen, och vi drack Zorns skål.
Solen strålade, havet låg som
ljusblått silver, långt borta drömde Venedig
i bleka pärlemortoner.
Zorn satte sig bekvämt till rätta.
Nu har jag bara en önskan», sade
han slutligen. »Och det är, att jag hade
min lilla trä-pipa med mig, så att jag
kunde blåsa några Moralåtar!»
Jag har velat berätta denna lilla
episod som särskilt karakteristisk för hans
kärlek till Sverige — och till Mora.
En kärlek, som överskuggade alla andra
känslor, var han än befann sig.
Ett par gånger under denna härliga
Italiaresa såg jag Zorn faktiskt rörd över
den skönhet, som mötte honom.
Ena gången var i Tivoli. Vi hade
en den gladaste frukost uppe vid
Vestatemplet med några svenska vänner. Zorn
var i en enda hänryckning.
»Och det här har du inte sagt ett
ord om!» muttrade han och dunkade
mig vänskapligt, men ganska hårdhänt,
i ryggen. »Varför har du inte talt om,
att det här är det bästa av alltihop?
Eller förstår du inte, hur vackert det är?
Där dracks skålar, pratades och
skrattades otroligt. Men det övervägande
minne jag har av denna festliga
förmiddag är Zorns obegränsade entusiasm
inför Tivolis skönhet.
Den andra gången jag blev vittne
till en liknande stämning hos honom, var
i Perugia. När han kom ut på torget
i Perugia, blev han alldeles stum, och
sedan ville han aldrig gå därifrån. Han
satt kvar, spellbound., på kanten av
Gambias ståtliga fontän, långt sedan vi
lämnat platsen.
Ja, gå ni! Gå ni bara!» Han viftade
med handen åt oss, som om han
önskade bli. oss kvitt. Jag stannar! När
jag nu en gång har funnit det vackraste
jag nånsin har sett, tänker jag titta på
det ordentligt!» Och även den konsten
kunde han.
Påskdagen voro vi i Assisi, och hörde
en utmärkt mässa, spelad och sjungen
av en ovanligt väl sammansatt orkester
och kör.
Zorn tyckte om musik, och de enkla
gamla melodierna rörde honom. Men
— Giottos »dåligt tecknade armar» kunde
han inte försona sig med. Han brydde
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
