Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från rokoko till empire. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geo r g No r den s v an
hövan överseende. Hon har likväl
genomlevat den Armfeltska rättegången och lärt
sig att måttligt högakta vederbörande. Att
inkompetensen dominerade i
förmyndarstyrelsen är ju fastslaget som ett historiskt
sakförhållande. Hertiginnan säger ifrån, att
vid hovet har sedan 1792 »dumheten
gynnats och man har sökt avlägsna alla
människor med gott huvud». Även vid
tillsättandet av obetydliga hovcharger ha de mest
inskränkta personer haft företrädet. Värre
är det att enfalden ansågs önskvärd hos
medlemmar av regeringen. Följaktligen
lyckades det utmärkt för denna
förmyndarstyrelse att blamera Sverige inför utlandet.
Hertiginnan anser, att knappast någon
regering begått svårare missgrepp, självklart
nog, då de styrande utmärka sig för »brist
på statsmannaegenskaper och begåvning»,
för »okunnighet och oförmåga».
Under denna tid, då Sverige genom
sin vacklande och oförnuftiga utrikespolitik
stött sig med den ena främmande makten
efter den andra, lever man hemma på högst
osäker grund. Snart sagt oavbrutet väntar
man krig med Ryssland. Ett par gånger
tycks utbrottet vara ganska nära — och
läsaren har mer än en gång intryck av att
den stora Katarina i själva verket hade
grundad anledning att vara förargad.
Hennes älsklingstanke var att få till
stånd äktenskap mellan Gustav IV Adolf
och storfurstinnan Alexandra.
Underhandlingar sattes i gång men sköttes från svensk
sida med konsekvent klumpighet. De voro
alis ej avbrutna, då Gustav Adolf
motvilligt lät sig förlovas med en tysk prinsessa,
och när denna förlovning bröts — på ett
högst ofint sätt —• så återupptogos utan
vidare förhandlingarna med ryska
kejsarinnan för att slutligen i sista minuten stranda.
Då hade en ny faktor tillkommit, den unge
konungens rätlinjiga tänkesätt och vördnad
för svensk lag, — som föreskrev, att en
svensk drottning måste bekänna sig till
den lutherska läran. Hellre än att bryta
mot grundlagen — sora hans omgivning
enstämmigt rådde honom till — avstod han
från den kvinna han älskade.
Hertiginnans uttalanden om Gustav IV
Adolf äro av stort intresse. Han är löftesrik
och väcker sympati, han har de
egenskaper, som den regerande hertigen saknar —
bland annat går han ej i någons ledband,
vill ej ha någon vän och förtror sig åt
ingen. Det är i själva verket svårt att
utgrunda hans karaktär, så sluten som han
är. Han är likgiltig för sådant, som plägar
intressera och roa ungdomen. »Hans och
hela Sveriges framtida välgång» — skriver
hertiginnan i november 1795 — »beror nu
på, huruvida han blir lycklig i sitt hemliv,
särskilt med sin maka. Om hon får ett gott
inflytande, skulle hon kunna göra honom till
en sällsynt präktig och ädel man.
Genialisk och kvick som sin fader, salig kungen,
blir han aldrig, ej heller artar han sig att
bli älskvärd och angenäm i sällskap,
därtill är han för blyg och tyst. Men han
kommer att vara rättvis, hederlig, vänfast,
sann, förståndig, sparsam och framför allt
ordningsälskande, med få ord en bra
människa.»
Friareresan till Petersburg ett år senare
betecknar hon som den märkligaste
händelsen i hans levnad. De inkrånglade
förhållanden, som nu råda, sakna motstycke
i historien, skriver hon efter hans återkomst.
Hon förutser, »att kungen är förutbestämd
att uppleva de sällsammaste öden. Allt ifrån
hans födelse ha egendomliga och oväntade
omständigheter varit förknippade med hans
liv, men ingenting kan likväl jämföras med
den situation vari han nu befinner sig:
förlovad samtidigt med två prinsessor, ehuru
antagligen ingen av dem blir hans gemål,
den ena mot hans vilja förklarad som hans
tillkommande brud, den andra hans hjärtas
utvalda och denna senare förening
överensstämmande med kloka politiska
beräkningar samt två rikens varma önskningar
att få ett insegel på en varaktig fred.»
Hertiginnans dagbok har sitt intresse
bland annat däri, att den förflyttar läsaren
mitt in i händelserna, man ser dem aldrig
i belysning av deras utveckling och följder,
av oförutsedda vändningar och
omkastningar. Hon var en skarpsynt iakttagare,
och hennes åsikter och farhågor visa sig
ofta välgrundade. Det är en bedrövlig tid,
hon nu upplever, en tid full av osäkerhet
och jäsning, iakttagaren måste ofta undra,
vart det bär. Men dessa år före och efter
sekelskiftet äro rika på händelser och
motsättningar. Man läser dagboken som
man läser en spännande roman; framför
allt i dessa båda sista delar är ämnet
tillrättalagt och genomfört med en förvånande
konsekvens och med ständig stegring.
Framställningen är av största intresse i sin
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
