Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från rokoko till empire. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geo r g No r dens v an
Vid samma tid återuppstå de gamla
skvallerhistorierna om Gustav IV Adolfs
tillkomst till världen. Nu berättades en ny
version. Gustav III skulle ha låtit en
överhovpredikant — som sedan blev biskop —
i hemlighet avkunna skilsmässobrev mellan
honom och drottningen och omedelbart
därefter sammanviga henne med greve Munck.
Mycket riktigt anser hertiginnan, att också
denna historia är osann, fastän »en ganska
pålitlig person» omtalat den för henne.
Utan allt tvivel berättade pålitliga personer
många lögnhistorier. Det franska lagbudet
La recherche de la paternité est interdite
gällde i alla händelser ej för denna tids
skvallrare. Hertiginnan upprepar flera
gånger, att ingenstädes i världen fabriceras så
många osanningar som i Sverige och
framför allt i Stockholm, där man »sätter alltid
ihop historier, icke bara av elakhet utan
lika ofta för nöjes skull och för att hava
något att berätta». Själv gick hon ej heller
fri från ryktessmideri.
I Överste Gustavsson återfinna vi Gustav
IV Adolf, nu avsatt och landsflyktig. Han
är ung ännu men har mistat fotfästet i
tillvaron. Katastrofen tycks ha kommit över
honom helt oförberedd. Han hade alltid
saknat smidighet, initiativ, fantasi. Han var
ej som Gustav III beräknande, listig och
dristig. Intriger hade aldrig passat för
hans lynne, han var ej heller den som
Äntligt kunde reda sig ur en klämma,
som sporrades av en överhängande fara
och förstod att behärska en vansklig
situation, var ej de raska beslutens, de
dramatiska effekternas man, var i många
avseenden Gustav IIl:s motsats.
I landsflykten fann han sig till en
början hyllad och populär, han var Tysklands
och Englands vän och der. ende monark,
som vågat trotsa Napoleon. Men det roade
honom ej att spela rollen av en kämpe för
en hög och rättvis sak och ett offer för
politiska ränker — över huvud ej att spela
någon roll alis. Han ville leva obunden,
efter eget huvud, utan att behöva tacka
någon för gästfrihet och utan att tåla
medlidande, även om detta var fritt från ali
nedlåtenhet. Hans stolthet var oböjd.
Isolerad hade han ställt sig som regerande
konung, utan förtrogna och vänner, isolerad
ville han fortfarande vara och blev det i
högsta grad, blev rotlös och hemlös,
likgiltig för allt som för honom var oväsentligt.
C. H. Trolle för hans talan med
övertygelsens styrka, framhåller, att svenskarna
behandlat honom orättfärdigt och att den
politik, som förde till hans fall, var
densamma, som hans efterträdare Karl Johan
sedermera fullföljde i förbund med de
allierade stormakterna och som då medförde
Napoleons störtande. Han framhåller
konungens oböjliga konsekvens. Den
försvarsskrift, han skrev 1829 med anledning av
T.as Cases’ napoleonska memoarer,
återgives här och vittnar alltigenom om logisk
reda och klarhet. Boken meddelar många
prov på hans skriftliga uttalanden. Med
rörelse läser man -—■ här liksom i Sam
Clasons bok om Den kunglige fången på
Gripsholm — hans brev till Karl XIII
från fängelsetiden och från landsflykten. De
äro förvånande förtroendefulla, allt igenom
okonstlade och uppriktiga, erfarenheten har
ej gjort honom misstrogen, och lika litet
som misstro spåras i dessa brev kryperi
eller ödmjukhet. Han tycks ha varit lika
litet människokännare som han var diplomat,
han iakttog alltid formerna men utan spår
av smicker. Liksom Lear i trasor var han
alltid konung.
Man följer med stigande medkänsla
den detaljrika, noggranna och fängslande
framställningen av hans levnad alltifrån
den 13 mars 1809 till hans död 1837.
Dömd till overksamhet och utan
intressen att utfylla tiden med, gällde det
för honom att med tålamod se dagarna gå.
Hans enda göromål på äldre dagar blev att
i tidningsartiklar och andra skrivelser
försvara sig mot förtal och framlägga bevis
för att han blivit illa behandlad och att
hans öde varit »hårt och oförtjänt».
Förgäves protesterade han inför regenter och
folk, och lika förgäves erbjöd han sina
tjänster åt sina f. d. jämnlikar.
Han var överflödig, en död man långt
innan han avsomnade i sitt tarvliga rum
på värdshuset Weisse Rössli i St. Gallen,
varken sörjd eller saknad — född under
en olycklig stjärna, »Guds styvbarn på
jorden».
En angenäm och trevlig epilog efter
det sorgespel, överste Gustavssons öde
upprullar, utgör i denna historiska överblick
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
