Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
avundsjuka kan framkomma, till på köpet
som Benzons under ett halvsekel varande
kvickhetsproduktion är av en synnerligen
uddig art. Då för bortåt 40 år sedan ett
konstnärsmöte hölls i Köpenhamn, gjorde
sig en ung dansk särskilt gällande. Vem
är han? Det skall vara en apotekare,
svarades det något misstänksamt av en
konstnär. Ja, invände Richard Bergh, »men det
var dog en Svane». Det gamla ärevördiga
Svaneapoteket med tillhörande mycket stor
kemisk affär hade den på alla möjliga
områden väl begåvade unge Otto Benzon till
ledare. När nu »Föräldrar» togs upp på
Det Kongl. Teater i Köpenhamn, vars chef
Benzon varit under en tid, hördes det från
vissa håll mullrande missnöje över styckets
bristande moral. Nu kan det märkvärdigt
nog vara lika opassande att höra alltför
moraliska ord av en eljest frigjord kritiker,
som att höra oanständiga ord i en
väluppfostrad flickas mun.
Här i Stockholm intresserade det av
Hjalmar Söderberg förträffligt översatta
stycket, bl. a. därför att vi ej på länge haft
ett så gott samspel på Dramatiska teatern.
Olof Molanders regi i alla tre
avdelningarna vittnade både om smak och
intelligens.
Otto Benzon — även en fin
tavelkän-nare — har kallat de tre styckena för »tre
tavlor utan ram», ty de ha intet direkt
sammanhang. Det är blott
föräldraproble-met som är det gemensamma.
Föreställningen börjar med det mest äktdanska,
en interiör. En god idé av författaren är
det att göra detta stilla gripande andante
till inledning för mellanaktens allegretto
och den därpå följande aktens ystra scherzo.
Av de — de äro visst tretton — olika
fall av föräldrakänsla, som förekomma
under aftonen, torde »modern» spelad av
Tora Teje, kunna anses vara yttersta
högern, om man anser, att dygden ligger åt
det hållet. Tyvärr var hennes skildring här
litet entonig i sin melankoli, då hon
varnade sonen för en »brottslig» förbindelse,
som fadern, herr Winnerstrand, intensivt
hoppades att sonen skulle få rikedom av
för sitt inre liv och sin musik. Kärleken
kan som bekant också i männens inre
framkalla nytt liv. Med utmärkt takt och lagom
gnatighet spelade Winnerstrand den gamle
kompositören, som överflyttat hoppet att
nå högt i sin musik på sonen. Denne, herr
Uno Henning, var på ett så varmt och
naturligt sätt full av musik och kärlek till
föräldrarna och älskarinnan, att han
—-det vet jag — helt gav vad författaren
önskade.
Nästa tavla var »Landskap med figurer».
Pastor Immanuel Kamp och hans maka,
den vackra, för att vara pastorska väl
mondäna fru Merete, leva i ett barnlöst
äktenskap. Är det ej ett modernt drag, att
pastorn var tecknad med full sympati, trots
att pastorskan, och förmodligen författaren
också, liksom världens barn ej kunna låta
bli att dra på munnen åt slitningarna
mellan hans profana och hans också fullt
ärligt prästerliga talform.
Det ytligaste pratets charm, åtminstone
när det kommer ur en vacker kvinnas
mun, demonstrerades pä ett övertygande
sätt av väninnan Nelly, fru Zanderholm,
som framförde författarens ovanligt
stilriktiga lustigheter på det dråpligaste vis. Det
är den ytterst delikata frågan om
barnlösheten och dess bekämpande, som redan
satte myror i huvudet på Martin Luther,
som här behandlas. Luther rådde ju som
bekant — eller kanske snarare mindre
bekant — vid fall av barnlöshet, att
hustrun skulle av sin man begära anvisning
på vem som han utsåg till lämplig
barnafader, vare sig hans broder eller någon
annan. Om hustrun å sin sida är ovillig,
so lass sie von dir und lass dir eine Esther
geben und die Vasti fahren wie der König
Ahasverus tat, som Luther sade i sin
Predigt vom ehelichen Leben 1522.
Etiska revolutionärer bruka ej vara
rädda för några konsekvenser, och det
Luther egentligen fruktade var lösliga
förbindelser. I den andra tavlan av Föräldrar
på den Kampska prästgården gick man
icke till några sådana ytterligheter, men
ställningen var dock så allvarlig, att
prästfrun på grund av barnlösheten funderade
på skilsmässa, men hon sade detta med
så gott humör, att jag undrar om det
verkligen var hennes fulla avsikt. Då hon
av fröken Nelly fått höra, att på det
närbelägna slottet efter många år en arvinge
sent omsider blivit född, tack vare
friherrinnans vistelse på en klinik i Köpenhamn,
beslöt sig prästfrun också för en dylik
klinisk behandling, i vilken dock intet av
det gamla lutherska receptet ingick.
Prästfruns — man får väl inte säga prostinnans
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
