Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
fracken, intager Crichton i ensam höghet
sin middag. Den stolta lady Mary, som
slagits med systrarna om förmånen att få
passa upp honom, räcker honom
kokos-soppan i hövisk vördsamhet med en blyg
undran, om han ej skulle upptäcka vad
hon allra helst ville. På Crichtons vänliga
uppmaning reser sig earlen under sin
fruktskalning, blir bjuden på någon hembryggd
rusdryck, som han med ett obetalbart
bondskt belåtet »tockar, tockar» både brydd
och nöjd inmundigar. En elektrisk
signalapparat utefter öns kuster har
Crichton med förvånande händighet skapat,
troligen av någon spik och en del
kokos-fibrer. Och då äntligen ett skepp efter
ett par års väntan upptäckes, har han
karaktär nog att signalera med sina elektriska
lampor. Skeppet svarar med ett skott, och
fjädermanteln faller i detta ögonblicket
symboliskt från Crichtons axlar. Han stod just
i begrepp att bekräfta sin kärlek till lady Mary
med ett äktenskap — varen ej oroliga —
the Reverend John Treherne var med på ön"
— då skeppet kom. Sista akten spelas i
salongen i Loam House. Jag kände ej
pjäsen förut och hade trott, att Mary,
Catherine och Agatha skulle, då akten
började, i förtjusande yrvakenhet och med
uppspärrade ögon och suggestiva
gäspningar resa sig från sofforna, undrande och
berättande om en konstig dröm. Men så
var egendomligt nog ej förhållandet. Att
lady Mary nu tog den lörd, som hon varit
förlovad med och vilken under tiden
uppvaktat Fisher, hennes vackra kammarjungfru,
vilken som sådan endast har tillnamn, flera
gånger än den reglementerade
månadsbjudningen, är mindre märkvärdigt än att
Crichton och earlen kunde fortsätta med att
vara betjänt och husbonde.
Vad både spel och typer beträffar voro
earlen — herr Personne, Crichton — herr
Winnerstrand och lady Mary så
fullkomligt engelska och spelade med en sådan
fin humor, att de till och med skulle ha
gillats av den i typfrågan mycket kräsna
engelska publiken.
Den i Amerika boende irländaren,
Eugene 0’Neill, har skrivit Anna Christie
för att fattigt folk skulle få se god
dramatik och, påstås det, även för att avvänja
den enkla publiken från biografernas banalt
sentimentala uppfattning. Förmodligen har
han velat, att detta avvänjande skulle ske
successivt, så att han av pedagogiska skäl
i denna pjäs bibehöll åtskilligt av
film-världsuppfattningen, särskilt i avslutningen.
Känner man sig ej på ett lustigt sätt
bortkommen inför något, som presenteras som
höglitterärt och som utsatts för brackornas
förfasande och som man ej förstår? Gripes
man ej av ett ohyggligt tvivel, om ej
brackorna i detta undantagsfall kunde ha rätt?
I Anna Christie förekomma en hel del stora
och fula ord, och en sjömansslampeheja, som
trots för mycket whisky och ett alldeles
enormt för stort antal beundrare visar sig
vara ett riktigt rejält fruntimmer. Men detta
kan väl ej vara nog för att göra ett stycke
litterärt. Svenske sjömannen Christoffersson
från Bohuslän berättar för nyssnämnda
Marthy, som sist bott i Christofferssons koj,
att hon måste ge sig av, ty nu skulle han få
sin dotter ombord på pråmen. Denna
dotter hade han utackorderat, eller här kanske
rättare inackorderat, hos ett hyggligt folk
i U. S. A. ini landet. Där blev hon enligt
egen uppgift förförd och kom så på glid.
Med dylika flickors vanliga, ganska
motiverade misstänksamhet mot karlarna men
även med något av självförebråelse går
Anna Christie — Tora Teje genom livet.
Fadern visste intet om hennes syndiga
leverne, när han tog henne till sig på
pråmen »Simeon Winthrop». Hon blir genast
lika förtjust i havet som fadern tycks vara
det i landbacken och förälskar sig redan i
andra akten i den unge sjömannen Mat
Burke — herr Uno Henning, vilken
naturligtvis blir alldeles etterflyförbannad åt att
slutligen få höra att Anna icke varit någon
bra flicka. Och precis detsamma blev gamle
Chris. Men just då jag trodde, att Anna,
kränkt i sitt innersta över herrarnas
ologiska pretentioner på tillmötesgående och
renhet, skulle hoppa i sitt älskade hav
med utropet »sjön suger!», så blev det
precis som under de sista femtio
sekunderna på en amerikansk film. På ett
ögonblick är allt gammalt groll glömt, man
faller i varandras armar. Här tillkom en
ansenlig mängd muggar öl, som man får
hoppas av gammal ärlig Milwaukee-typ,
vilket något kom en att tänka på svenska
folkpjäsavslutningar »och skål för Erik och
skål för Anna».
Ivar Nilsson spelade skepparen och
hade den rätta sjömansnaiviteten. Hans
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
