- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
172

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Latirin

med ryska flottofficerare, har blivit »riktigt
kär» i en fin ung man och hjälper honom
nu att i det fagerska hemmet gömma vapen,
som uppköpts åt de vita. Efter en stund
får man vid samma disk i det halvbelysta
rummet höra Armas själv med sonora
tonfall språka med sin vän f. d.
teaterperukmakaren Ferdinand Hagert, en lungsjuk
idealist. Hagert har i sin fattiglägenhet
genom dörrspringor och ventiler lyssnat sig
till, att något stort var i görningen och
att de röda hade tänkt ordna »så att opp
skulle bli ner», och han förmådde nu den förr
ganska aristokratiskt lagde Armas Fager
att reflektera och utropa: »Det är något
stort och ädelt i den där tanken, ja jag menar,
att de fattiga skall få det bra, och att de,
som aldrig ha fått försöka, ska släppas
fram.» Man ser genom fönstret i den i
källarvåningen liggande butiken benen på
den förbimarscherande avdelningen
rödgardister. När ljudet av de stövlarnas
klapprande på gatan höres, blir den mest
likgiltige politiskt intresserad. I nästa akt i
det fagerska hemmet varnas Armas förgäves
av fru Wendla, som är en i alla avseenden
nyktrare natur. Fager vill prompt ställa sig
till disposition. Han har nämligen för sig,
att man har mindre utsikt att bli skickad
till fronten utan snarare får deltaga i
stabsarbetet bakom densamma, om man ej blir
tvångsvärvad. I nästa akt är han installerad
med de röda i en skollokal, där bland
pulpeterna kringkastade gevär och ölbuteljer
skulle gjort en allvarlig klasslärare eller
»ordningsman» förtvivlad. Fager, som alltid
hyst ett hemligt hopp under statisttiden att
huvudskådespelaren genom tillfällig sjukdom
skulle ge honom möjlighet att en gång få
anmäla sig till utförande av sin favoritroll
Cyrano, den frasrikaste av alla roller, nya
och gamla, försöker sig nu på att
deklamera rollen för rödgardisterna. Jag hade
hellre sett, att dessa i åthävor och ansikten
varit som vanliga hyggliga arbetare, även
om man som jag gör ogillar deras politiska
uppfattning och nog också tror, att en och
annan av fysionomierna varit mindre
tilltalande. Nu verkade de alla litet för mycket
oädla rövare. Jag såg en gång i Stockholm
på en film en avdelning finska rödgardister
utan gevär och hörde en klar barnaröst
säga: »Ja, men mamma, de ser ut som
svenska arbetare», vilket väckte en viss
brydd sensation hos publiken. I alla fall

var det med en förolämpande likgiltighet,
som rödgardisterna åhörde Fagers
Cyrano-tirader. Blev han därav något nedstämd,
så föll hans humör under nollpunkten, när
han fick veta, att han omedelbart skulle till
fronten. Fru Wendla kommer på besök med
litet underkläder, som kan behövas i
skyttegravarna, och oförhappandes far det ur
henne, att Hjördis har både vapen och
fästman dolda hemma hos dem. Fadern
fattar då det beslutet att försöka rädda sig
från fronten genom att göra de röda den
tjänsten att upptäcka vapnen och påstår sig
tro, att något egentligt ej skulle kunna hända
fästmannen, unge herr Ringman. Sista akten
tilldrager sig hemma hos Fagers. Då denne
fått veta, att hans dotter underrättat
fästmannen om faran, söker han själv att
undkomma, ty han vet, att fronten nu är
oundviklig. Han maskerar sig, rymmer, men blir
några steg utanför skjuten av de
rödgardister han själv där placerat. Hagert hade
genomskådat sin väns ömklighet och snarare
skärpte än avledde rödgardisternas
uppmärksamhet på den flyende f. d.
teaterstatisten, vilken föll maskerad till sin sista
roll. Anledningen till en ypperlig roll blev
Armas Fager i alla händelser, och Töre
Svennberg utformade den med stor konst
och auktoritet och skattades högt även av
författaren. Det var en genomförd tolkning av
det kanske svagaste som finnes, den
fras-berusade njutningsmänniskan, och det är
liksom det lilla estetiska inslaget, som fanns
där, skulle gjort Fager ännu en nyans
svagare. Den stora blöta, litet ansvällda
karlen skildrades så att man bävade i
hjärtats innersta grund. Herr Lars Hansson
gjorde Hagert kanske litet konstigare än
han var menad, men det hindrar ej, att
man gladde sig åt den genialitet, med vilken
han trängt in i denna människospillra av
ett helt annat virke än Armas Fager.
Hjördis—fru Karin Molander visade den
ångestens intensitet, som hon så väl behärskar.
Hon hade dessutom en stor och ovanlig
förtjänst, som jag ej kan påminna mig ha
sett hos henne förut, kanske därför att hon
nu för första gången spelade en
underklassroll. Med ytterst små och mycket
verkningsfulla medel lyckades hon i hållning och
åtbörder ge en nordisk klassnyans åt
Hjördis, ge detta svårdefinierbara något som
gör att man trots de kroppsliga företrädena
känner saknaden av ett fritt behag i rörelsen

172

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free