- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
180

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några blad ur de engelska birgittinernas historia. Av Emilia Fogelklou

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Emilia Fogelklozi

sen omkring den är ung och frisk i dess
säregna form av nytt i det gamla.

Några månader före slaget vid
Azin-court och sedan kyrkomötet i Konstanz
börjat sina sessioner, lägger Henrik V
14 15 grundstenen till det engelska
birgittinerklostret. Han begåvar det kungligt
»för sin faders själ». Sir Henrys Hinton
blir bara en liten beståndsdel i de väldiga
ägorna av jordagods »från Cornwall till
Windermere», med räntor, skogar och
jaktmarker. Och grundstenen lades ej
heller i Hinton, utan på konungens gods
Isleworth vid Thames. Men namnet Sion
förmodas komma från numera konstabeln
(riksmarsken) av England Sir Henry,
helgalandsfararen. Gods och privilegier
ökas år från år. Liksom Filippa
—-och Erik efter henne — donera gods
och stifta altaren, ja lämna själva sina
kungliga kronor åt Vadstena — så blir
i England Syon Abbey ett föremål för
den rikligaste hågkomst ifrån såväl
kungahusets som de förnäma ätternas sida.
(Inte underligt om birgittinerna till sist
också behövde det något tvivelaktiga
privilegiet att »uppställa och underhålla
galgar och skampålar » på sina ägor
»varhelst de så funno lämpligt»!)

Redan åtta år före grundläggningen
hade två Vadstenabröder, Johannes Petri
och Katillus, kommit ut till England, där
Sir Henry dragit försorg om dem. Men
på begäran från England utsändes 1415
en ny liten skara av Vadstenafolket.
Broder Johannes från Kalmar och herr Magnus
Hemmingi ledsaga systrarna Kristina
Finsvidsdotter (»Svethe» kallas hon i
Syons namnförteckning), Ragnhild
Tide-kadotter samt Anna (»Karilis») och
Kristina Esbjörnsdöttrar jämte två unga
noviser. Annandag pingst, i maj, skedde den
högtidliga avfärden. Kolonisterna följdes
i väg av ärkebiskopen i Lund, tre svenska
biskopar och en norsk, samt av en hel
skara riddare och svenner. Det vilar som

ett jublande ansvar över denna expedition
bort till det mäktiga landet. Skrivelser
medfölja, till konung Henrik V (han som
på Syons nva sigill ödmjukt knäböjer i
hägn av moder Birgitta), till den trofaste
Sir Henry med tack för allt vad han
åstadkommit samt till de två
Vadstenabröder, som redan länge varit i England.

Sannolikt hade de svenske också med
sig som gåva böcker och reliker från
moderklostret, såsom det alltid plägade
ske. (Visst är, att till Syons dyrbarheter
långt fram i tiden hörde »ett ben» av
Birgitta och »ett långt ben» av Karin,
vartdera inneslutet i en silverarm.)

Det är lång och mödosam väg mellan
moder- och dotterkloster. Redan efter
tio år blir Syon fritaget från
lydnadsplikten till Vadstena. Men så länge Sir
Henry lever, se vi ändå spår av livliga
förbindelser, det må nu gälla boklån eller
tolkning av kvistiga punkter i regulan.
I båda dessa ärenden på en gång kommo
prästmunken Robert Belle och diakonen
Thomas Sterington till Sverige år 1427.
Det är på den tiden man arbetar som
mest att få Magister Petrus och Nicolaus
Hermanni helgonförklarade — ett intresse
för hela orden. Linköpings domkapitel
förvarar handlingarna i målet; nyss ha
de värda fäderna i Linköping blivit helt
upprörda över en vadstenamunks
predikan mot dyrkan av människor, om vilkas
vandel man intet visste. Det låter inte
alldeles lovande för biografiernas
tillförlitlighet, när vadstenabröderna högtidligen
måste bedyra inför domkapitlet, att de
därmed alis icke åsyftat
helgonkandidaterna i fråga! Men nu kommer
syon-brödernas ombud till kapitlet i Linköping
för att få kopiera. Och med notarius
publicus’ intyg om avskriftens riktighet och
bispens och domkapitlets sigill överlämnas
kopiorna till engelsmännen.1

1 Se Henrik Schücks edition i Antikvarisk
Tidskrift V.

180

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1924/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free