- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
200

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Immanuel Kant. Några ord till tvåhundraårsminnet av hans födelse. Av Alf Ahlberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i

Alf Ahlberg

gaste och djupaste, som stigit upp på
mänsklighetens andliga horisont, liknar
de fixstjärnor, vilkas ljus först efter
många år når till jorden. De största
genierna ha oftast, såsom Schopenhauer
vackert och träffande uttrycker sig, måst
säga till de högröstade talangerna i sin
samtid: »Min tid är ännu icke kommen,
men eder är alltid när.» Mer än
tvåtusen år ha förflutit sedan Platon skrev
sina odödliga dialoger, och ännu ha vi
icke lodat deras djup till bottnen.
Tvåhundra år ha i år förflutit, sedan
västerlandets efter honom störste tänkare såg
dagen, och ett och ett halvt sekel, sedan
han i det filosofiska tänkandet
genomförde en revolution, så genomgripande,
att det blott är alltför blygsamt, när han
själv jämför den med den omvälvning,
Kopernikus åstadkom i den
astronomiska vetenskapen. Människor tala än i
dag om att solen »går upp och ned»,
som om Kopernikus aldrig visat, att det
tvärt om är jorden som rör sig. Det
betyder ju i och för sig ingenting, blott
det icke sker inom den astronomiska
vetenskapen själv. Men värre är, att det
än i dag ofta nog filosoferas på ett sätt,
som om Immanuel Kant aldrig levat
och aldrig skrivit sin »Kritik der reinen
Vernunft».

Och dock förhåller det sig faktiskt
så, som en svensk tänkare, Vitalis
Norström, säger : »Man filosoferar antingen
i Kants anda eller ock — filosoferar man
icke alis.» leke så naturligtvis, som skulle
filosofien nu i evighet stå och stampa på
den fläck, där Kant lämnade den. leke
så, som skulle den ta för kontant varje
sats av Kant. Långt därifrån! Den
kritiska filosofiens upphovsman fordrar själv
kritik, och ju grundligare dess bättre.
Som allt mänskligt bär mycket av hans
verk det tidsbetingades prägel och måste
falla. Men likväl gäller satsen såtillvida,
som Kant lagt den fasta grunden för ali

framtida filosofi, stakat ut dess
arbetsfält, gjort problemställningar, varmed
det filosofiska tänkandet före honom rörde
sig, omöjliga, och öppnat väg för nya.
Den kritiska filosofien är som allt stort
i världen en begynnelse, icke ett slut, en
uppgift, som forelagges oss, långt mer än
ett resultat, som föreligger färdigt- Att
blott ta emot ett arv är intet
förtjänstfullt — och när det gäller ett andligt
arv är det dessutom en omöjlighet. Att
»filosofera i Kants anda» betyder att
ställa in hans problem i ett förändrat
andligt tidsläge, tänka fram hans tankar
på nytt och i nya former. Men det
betyder något vida mer: att fortsätta hans
verk, att gå utöver det. Detta är ock,
vad nu en skara moderna tänkare av
olika skolor och riktningar, som dock alla
sammanhållas av Kants tankekrets, äro
i färd med att göra och med gott
resultat. Men »nykantianismen» har haft
en mödosam väg att gå och kämpar en
hård kamp på två fronter: å ena sidan
mot naturalismen, som behärskade senare
hälften av 1800-talet och väl ännu i vida
kretsar behärskar det populära
tänkandet, å den andra mot allsköns mer eller
mindre oklar metafysik, som i tidens
andliga nödläge har en gynnsam jordmån
och för visso ger fantasi och känsla mera
lockande svar på livets gåtor än den
kritiska filosofien med sin stränga skolning
är i stånd till. Och dock — den som
icke föredrager att låta sig sövas till ro
av den Spenglerska vaggsången om den
västerländska kulturens undergång — i
grunden samma gamla vaggsång, som
kung Salomos amma sjunger hos
Levertin — han måste i denna nykantianism
se en av de löftesrikaste förhoppningar,
ett tecken på att den anda, som levde
i den tyska humanitetskulturen, denna
kultur som »utförde stora ting, ville
större och anade ännu större», ännu är
vid liv.

200

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1924/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free