Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Immanuel Kant. Några ord till tvåhundraårsminnet av hans födelse. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Im m a n u e l Ka n t
II.
Vilken är nu denna Kants stora
»ko-pernikanska» revolution i det filosofiska
tänkandet? Innan jag söker så klart, kort
och koncist som möjligt besvara denna
fråga, skall jag tillåta mig att först med
ett par ord beröra den uppfattning
därom, som ännu torde vara den bland de
filosofiskt bildade gängse. Om denna
uppfattning, som väsentligen skapats av
Schopenhauer och den tidigare,
naturvetenskapligt orienterade nykantianismen,
kan måhända icke direkt sägas att den
är falsk; men den träffar icke det
väsentliga i Kants verk och skjuter för Kant
främmande synpunkter i förgrunden.
Denna uppfattning ser Kants främsta
förtjänst däri, att han utstakat gränserna
for mänskligt vetande. Filosofien före
Kant hade åtskilligt att förtälja om en
»översinnlig» värld, som låg över eller
»bakom» den värld, som är den vi med
sinnena förnimma. Kunskap om denna
högre eller sannare verklighet ansåg man
kunna vinnas antingen genom förnuftets
slutledningar eller genom ett helt annat
kunskapsorgan än det alldagliga: på det
visionära skådandets, aningens,
intuitionens väg. Den förra metoden var den
rationalistiska metafysikens, sådan den i
sin mest storstilade form möter oss i
sextonhundratalets stora system, hos
Cartesius, Spinoza och Leibniz. Den senare
metoden är mystikens. Båda äro
därutinnan eniga, att de vilja utvidga vår
kunskap utöver sinnevärlden. Den
rationalistiska metafysiken menar sig kunna
bevisa Guds tillvaro, själens odödlighet
o. s. v.; den känner sig lika väl
hemmastadd bland de översinnliga tingen, som
naturvetenskapen i vår erfarenhetsvärld,
och drömmer om en universalmetod efter
matematikens mönster, som skall göra
metafysiken till en lika säkert grundad
vetenskap som denna. Det är på denna
dröm Kant gör ett brådstörtat slut. Han
visar genom sin skarpsinniga analys av
det mänskliga vetandet, att detta alltid
är bundet vid vissa former, nämligen
tidens och rummets samt kategoriernas,
d. v. s. de former genom vilka vi knyta
samman sinnesintrycken till en objektiv
verklighet. Dessa former äro vårt sätt
att se tingen, men de tillkomma icke
verkligheten oberoende av oss, »tinget i
sig». Vad detta »ting i sig» är, måste
i ali evighet förbli en olöst gåta för oss,
enär vi ju aldrig kunna gå utanför våra
egna kunskapsformer. Så snart vi söka
tänka det eller tala om det, tänka vi och
tala med nödvändighet om det i våra
egna kunskapsformer. Metafysiken,
vetenskapen om det översinnliga, är således
en inbillning, något som Kant ytterligare
söker visa genom att underkasta dess
slutledningar — t. ex. de s. k.
Gudsbevisen — en dräpande kritik.
»Fenomenet», icke »tinget i sig» är vår kunskaps
föremål.
Då nu emellertid »tinget i sig»
egentligen borde vara det, mynnar Kants
undersökning — detta alltjämt enligt den
populära uppfattningen — ut i en
skeptisk resignation. Eftersom det
metafysiska behovet hos människan dock icke
låter sig avspisa med ett så magert
resultat, förvisas metafysiken från
vetenskapens till känslans, aningens, trons
värld. Den blir — såsom det gängse
uttrycket lyder — »begreppsdiktning’», och
har som sådan sitt berättigande, så snart
den blott icke ger sig ut för att vara
vetenskap. »Kant», säger F. C. Lange, den
mest betydande representanten för den
nu skizzerade uppfattningen, »har
förkastat metafysikens sökande efter allt
varandes yttersta grund till följd av
omöjligheten att finna en säker lösning. —
— — Men det kan starkt ifrågasättas,
om icke i kraft av den drift till
metafysik, varom även Kant talar, människan
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
