Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Immanuel Kant. Några ord till tvåhundraårsminnet av hans födelse. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Ahlberg
icke städse på nytt skall försöka att
genombryta vårt vetandes gränser och i
tomma luften bygga skimrande system
av en förment kunskap om tingens
absoluta väsen».
Nu — så fortsätter man —■ har Kant
emellertid med ena handen åter byggt
upp vad han rev ned med den andra.
Den kvicke men stundom otillbörligt
ytlige Heinrich Heine låter oss veta, att
Kant i sin »Kritik der reinen Vernunft»
for grymmare fram än själva franska
revolutionens skräckmän; dessa avrättade
blott en stackars kung, Kant däremot
schavotterade Gud själv. Men vid
anblicken av den ömkliga uppsyn, som hans
barnafromme ehuru något supige betjänt
Lampe gjorde vid sin herres
förskräckliga tilltag, skall Kant — det är
fortfarande Heine som är sagesman — ha
gripits av ett sådant medlidande, att han
satt sig ned att skriva »Kritik der
prak-tischen Vernunft», där Gud, själens
odödlighet och hela den övriga
religiöst-me-tafysiska apparaten åter kommer till
heders såsom av det moraliska
medvetandet fordrade »praktiska postulat». Bakom
allt detta skulle således ligga en
akom-modation, ett försök att hjälpa teologien
på fötter igen. Men medan Kants
undersökningar angående vårt vetandes
gränser — således den negativa och
destruktiva sidan av hans filosofi —
bibehåller sin giltighet för alla tider, är man
knappast böjd att tillmäta hans
»praktiska filosofi» mer än ett visst
kuriositetsintresse. »Hela den praktiska
filosofien», säger den nyssnämnde Lange, »är
den förgängliga delen av Kants filosofi,
hur mäktigt den än verkat på hans
samtida. Hela betydelsen av den reform,
som Kant banat väg för, måste vi se i
hans kritik av det teoretiska förnuftet;
till och med för etiken ligger här
kriti-cismens bestående värde, varigenom den
icke blott förhjälpte ett bestämt system
av etiska ideer till genombrott utan i sin
vidare utveckling är i stånd att i lika
mån gagna olika kulturepokers växlande
fordringar.»
III.
Detta om den Kant, som alltjämt är
den filosofiska genomsnittsbildningens
kritiske filosof. Det är icke just mycket av
den äkte Kant i denna bild, den
djupsinnige tänkare, vars störste lärjunge var
flchte, och till vars filosofis innersta
anda och kärna den moderna
nykantian-ismen under mödosamma och kongeniala
forskningar — karakteristiskt nog ofta
via romantiken och Fichte — alltmer
banar sig väg. Det har under dessa
forskningar klarnat alltmer, att Kants
»praktiska» filosofi så litet är något löst
påhäng eller rent av ett återkallande av
resultaten i den teoretiska, att den tvärtom
är framsprungen ur samma enhetliga
grundtanke som denna och kastar ljus
över den. Kants verk, sådant det
föreligger i de tre kritikerna, kritiken av
det rena förnuftet, av det praktiska
förnuftet och av den estetiska
omdömesförmågan, har alltmer börjat
framträda som grundplanen till ett systern —
visserligen icke i den gamla
metafysikens mening, således icke ett system,
som omspänner en absolut verklighet,
men ett system, som bringar de i
mänskligt kulturmedvetande framträdande
idealen, värdena, normerna av
överindividu-ell giltighet till uttryck.
Kants kopernikanska revolution
består icke däri, att han förklarat »tinget
i sig» för evigt oåtkomligt för mänskligt
vetande. Den består — negativt uttryckt
— däri, att han befriat oss från hela den
problemställning, som markeras av
begreppet »ting i sig*. Positivt uttryckt
består den däri, att han påvisat, att ali
teoretisk, etisk och estetisk verksamhet är
en skapande process, varigenom verklig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
