Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Immanuel Kant. Några ord till tvåhundraårsminnet av hans födelse. Av Alf Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Ahlberg
oss en bjudande nödvändighet att följa
dem.
Detta är det nya Kantska
sanningsbegreppet. Den som närmare fördjupar
sig däri, skall snart finna, att det pekar
utöver sig själv på de etiska problemen.
Uppgiften med kritiken av det rena
förnuftet visade sig vara — icke att
fastställa vad vi kunna veta (eller eventuellt
att vi ingenting kunna veta) om en
objektiv, av medvetandet oberoende
verklighet utan att fastställa de normer, som
först ge vår kunskap objektivt värde och
giltighet. I det människoandens liv,
varigenom världen skapas och kulturen
bygges upp, röja sig ej blott de teoretiska
normer, varigenom i det vetenskapliga
arbetet ett kaos av sinnesförnimmelser
omformas till en sammanhängande
kosmos, där röja sig även motsvarande
aprioriska normer för det etiska, det estetiska,
det religiösa livet. Så måste den kritiska
filosofien för att bli ett systematiskt helt
gripa sig an med andra uppgifter än de
rent kunskapskritiska. Den blir en
kritik av hela det mänskliga kulturlivet i
dess olika yttringsformer, med uppgift
att däri påvisa det överindividuellt
giltiga, de värden, som visserligen
förverkliga sig i kulturarbetet i tidslivet men i
och för sig gälla oberoende av detta. I
denna mening är den kritiska filosofien,
såsom man sagt, »en lära om
mänsklighetens ideal». Den är, skulle man också
kunna säga, en lära om det eviga i
tidslivet. Men detta eviga och tidlösa är för
den icke någon »verklighet», icke något
ting eller objekt utan en värdesfär, som
betecknar riktpunkten för allt mäpskligt
kulturliv. Med denna lära har Kant också
öppnat ett helt nytt perspektiv, vari vi
se det historiska tidslivet. Medan detta
för antikens filosofer och för
rationalismens metafysiker ter sig som det blott
»tillfälliga», skenets och icke-varats värld,
där i djupare mening ingenting sker, får
det för Kant sitt värde och sin betydelse
som ett successivt förverkligande av de
eviga idealen.
Här är ock den punkt, som på en
gång djupast enar och skiljer
västerlandets båda främsta tänkare, Platon och
Kant. Även Platon ställde en sådan sfär
av ideal eller evigt gällande värden över
det jordiska livet. Men denna »idévärld»
tedde sig för honom tillika som en
metafysisk verklighet, det »sant varande». I
grunden kom den på så sätt att stå
isolerad från tidslivet, kall och främmande
för detta, som vinternattens
stjärnehimmel. Om Kant åter kan i djupare
mening sägas, vad Aristoteles sade om
Sokrates : att han ryckte ned filosofien från
himlen till jorden. Ty för honom tar det
eviga själv form och gestalt i den
mänskliga förnuftsverksamheten, förkroppsligar
sig i historien.
IV.
Detta är innebörden av Kants stora
filosofiska reform, om den befrias från
det tidsbundna och förgängliga däri. Det
är den nya uppgift Kant förelagt det
filosofiska tänkandet — i den mån
ovanstående korta antydningar ha förmått
klargöra den. Denna radikalt nya
»kritiska» inställning av problemen är
emellertid icke något, som man tillägnar sig
lika lätt, som man byter en röck. Man
måste tänka sig in i den och leva sig
in i den — man måste måhända också
ha brottats något med de gamla
problemställningarna för att till fullo förstå
den. —
Om någonsin det ordet besannat sig,
att vad stort sker, sker tyst, så kan det
sägas vara i fråga om Kant och hans
verk. Den kritiska filosofiens
grundläggare var en stillsam man, hans liv ett
stilla och ringa, av forskning och
meditation fyllt liv. I hans väsen tydde intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
