Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gotland och goterna. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur No rdcn
diska hemmet för dessa världshistoriens
goter varit Gotland.
Fatalt nog kommer denna från högsta
ort auktoriserade, i ett erkännansvärt
fosterländskt syfte iscensatta namnsuggestion
till stånd i samma ögonblick som den
vetenskap, till vars besvarande denna fråga
faller, efter den gedignaste tänkbara
undersökning synes vilja övergiva denna
ståndpunkt och lutar till det antagandet, att
goterna icke utvandrat från Gotland utan
snarast från Öster- och Västergötland.
Det är de bägge främsta kännarna av
Gotlands arkeologi under denna tid,
professorerna Oskar Almgren och Birger
Nerman, som i sitt monumentala arbete
om Gotlands äldre järnålder, slutredigerat
nu nyligen, fastslagit denna åsikt, varvid
Almgren väsentligen bestått bevisningens
negativa del, Nerman dess positiva.
Det citerade arbetet är i sin art så
märkligt, att det först förtjänar några
presenterande ord. Det har framgått ur en
rubb- och stubb-inventering av alla fynd
och fyndberättelser berörande den äldre
järnåldern på Gotland, som förvaras i
Statens historiska museum i Stockholm; det
är en ståtlig svit av föremålsbeskrivningar,
statistiska översikter och planscher.
Arbetet ingår som ett led i en på bredaste
basis planlagd monografi över den stolta
ön, som i fråga om fornminnesrikedom
under flera perioder står främst i hela norra
Europa och är utan motstycke i vårt land.
Något tillnärmelsevis motsvarande skulle
icke kunna åstadkommas över någon svensk
provins, så jämnfördelat och avslutat är
materialet i ali sin rikedom. Över
Gotlands bronsålder förbereder fil. kand.
Harald Hansson en avhandling, den äldre
järnåldern föreligger som nämnt
färdigbearbetad, över öns folkvandringstid skall
Birger Nerman nu fortsätta verket, och
även vikingatidsfynden skola publiceras.
Denna jättemonografi, en gång avslutad,
torde komma att för åtskillig tid framåt
stå som en ensam bärande Atlas i svensk
provinsiell arkeologi. Men den kommer
inte att kunna tas på hyllan när som helst:
förarbetena påbörjades av Bernhard Salin
redan 1892 och bedrevos av honom i över
tio år, fördes sedan vidare av Almgren efter
år 1903, varefter på senare år Birger
Nerman ägnat verket huvudparten av sin tid.
Den nu avslutade delen har tagit över 10
år i utarbetande, och ytterligare 10 år torde
avdelningen om folkvandringstiden kräva.
Då bronsåldern slutar, står
konstindustrien på Gotland ännu i fullt flor. Från
de omkring 350 sista åren äro omkring
360 fynd kända, alltså ett fynd pr år.
Järnets införande synes ha inträffat
samtidigt med en betydande nedgång i denna
blomstring: från järnålderns första 300 år
finnas blott omkring 60 fynd, från de
därpå närmast följande 150 åren blott 3. Det
kulturavbräck, som denna lucka i
fyndtillgången varslar om, har man som bekant
efter prof. Sernander velat tolka som en
följd av en betydande klimatförsämring
strax efter övergången mellan brons- och
järnåldrarna (»fimbulvintern»).
Från början av sin järnålder är
Gotland självständigt i fråga om sina
fornsaksformer, vilka uppvisa en rik variation.
Formsäkerheten, smaken står dock tillbaka för
bronsålderns. De föremål, som bära spår
av utländskt inflytande eller härkomst, peka
mot nordvästra Tyskland, Elbetrakterna och
Danmark, icke mot det gentöver belägna
nordost-Tyskland.
Med järnålderns tredje period, som
gränsar intill tiden för Kristi födelse, börja ånyo
fynden sakta flöda ur Gotlands jord.
Huvudmassan äger lokal självständighet i sin stil,
och importföremålen peka fortfarande mot
nordväst-Tyskland. Först mot slutet av
denna period visar sig, framför allt i
vapenformerna, ett nytt inflytande, från
nordost-Tyskland, vilket inflytande sedan stadigt
växer, medan kulturströmningen från
nordväst-Tyskland stadigt går tillbaka.
Det är i detta nya inflytande från
nordost-Tyskland, som man först torde kunna
inlägga beviset för, att den gotiska
utflyttningen från ön Skandia till
Weichseltrak-ten ägt rum. Gotländingarna ha nämligen
fått stamfränder på motsatta
östersjöstranden, med vilka de trätt i beröring.
Här vid Weichselmynningen har
verkligen för tiden strax efter Kr. f. nya inslag
i gravskick och fornsakstyper kunnat
konstateras, tydligen härledande sig från ett
nyinvandrat folk.
Problemet om dessa invandrares
härkomst har redan länge sysselsatt bl. a. den
tyska fornforskningen, där Kossinna varit
den ledande i diskussionen. Tidigast
hänförde han dem uteslutande till Gotland men
har senare efter prof. Almgrens negativa
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
