- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
227

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fråii Stockholms teatrar

Av Carl G. Laurin

ICK YEATS, som somliga
påstå, Nobelpriset för att England
skulle »bli ledset», så tror jag
man misslyckades ännu mer, än
då man trodde, att Romain Rolland fick
det för att Frankrike skulle bli detsamma.
När Björnson fick det, var det ej för
dikten om »den Pagt, som vi forpestes i»,
utan därför att han verkligen var en
alldeles utmärkt skald. »Vem är Yeats? Han
är ju alldeles okänd», det ha tusentals
svenskar sagt i början på december förra året.
Det är ett ganska stort självförtroende, att
man ej anser andra böra få priset än t. ex.
den portugisiske, bulgariske eller irländske
författare man själv känner till häruppe.
Från Engelska kanalen till Stilla havet är
Yeats känd av de för poesi intresserade.
Själv har jag hört ett eko därom från Seattle.

Cathleen ni Houlihan betyder som
bekant Cathleen, Houlihans dotter och är ett
poetiskt namn på Irland. Så kallar William
Butler Yeats sin lilla enaktare, som
spelades på Dramatiska teatern. Då ridån gick
upp, fick man en stark känsla av att vara på
Erin, tack vare dekorationsmålaren John
Ericsson och regissören Olof Molander
och ej minst tack vare Yeats, överflyttad till
svenska genom August Brunius, en av våra
bästa kulturförmedlare med den
anglosach-siska världen. Skådespelarna gjorde ocksåsitt.

Då den unge Michael Gillane lämnar
sin torvtäckta hydda för att — det är år
1798 —■ sluta sig till de franska befriarna,
vilkas trummor man hör över de gröna
gräsmattorna, har Irland själv kallat på
honom i gestalten av den fattiga gamla,
här spelad av fru Signe Kolthoff. Hade
det icke varit bättre om man icke sett det
ungdomliga ansiktet under det hon talade,
utan detta varit dolt av trasor och dok?
Först i dörren då hon gick skulle hon rätat

på sig och visat sitt sköna ansikte, blivit
den stolta drottningen, för vilken så många
män före och efter Michael offrat sina
liv.

En annan irländare, Oliver Goldsmith,
hade författat den andra pjäsen, som
spelades samma kväll. Bra ofta i den
engelska litteraturen och konsten kan irländsk
härstamning påvisas. Här var det den i
hela den anglosachsiska världen så högt
skattade »She stoops to conquer» av
Gold-smith som uppfördes. Den lär ha varit
förut spelad här för en sextio år sen, då
lokaliserad och även under annat namn.
Den hette då Ett frieri i Västergötland. Nu
hade man valt titeln Värdshuset Råbocken.

Det berättas, att när det kända
ur-engelska originalet doktor Samuel Johnson
1773 skulle bege sig till premiären, och
just var klädd i en färgrik dräkt, någon
påpekade^ att publiken på grund av
hovsorg den aftonen borde vara svartklädd,
varpå han genast klädde om sig och sade:
»Jag skulle ej för tio pund ha velat
förefalla ha satt mig emot något allmänt bruk.»
Roligt hade han emellertid, ty han påstod,
att stycket svarade till ett lustspels största
uppgift att göra åhörarna glada.

I en uppsättning så korrekt, så
smakfull och så äkta engelsk, att till och med
anglosachsiskt folk uttryckte sin förvåning
och beundran, spelades den gamla trevliga
komedien så bra, att det sannerligen ej var
Dramatiska teaterns fel, om man ej hade
roligt. Vår tid, van vid fars- och filmtakt,
tycker nog att utvecklingen i stycket går
långsamt. Men det skulle ej förvåna mig,
om en samtida hade tyckt, att tempot var
svindlande. Däremot har jag svårt att
förstå, att mången då lär ha tyckt, att stycket
var omoraliskt. Troligen berodde detta på,
att teatern vid 1700-talets slut egentligen

"227

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free