- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
228

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Latirin

var den plats, dit dygden flytt, och det
både i Frankrike och England.

I ett förmöget engelskt lanthem sitter
Mr Hardcastle—herr Browallius och myser
åt ali gammal trevnad, åt gammalt vin och
gamla vänner. Hans hustru, en halvgammal
toka, längtar däremot till London. Deras
förtjusande dotter Käte—fru Bosse och hennes
lika söta släkting Constance Neville—fru
Zanderholm samt Mrs Hardcastles son i
första giftet, den unge lymmeln Tony
Lump-kin—herr Ivar Kåge bo också på det gamla
stället, om också Tony håller mest till i
stallet och på det trevna värdshuset Tre
duvor. När Tony just stojar, sjunger och
dricker med en del vulgär people, så
inträda två unga fina herrar, Mr Marlow—-Olof
Winnerstrand och Mr Hastings—Gustaf
Molander. De önska bättre sängar än Tre
duvor kan bjuda på och hänvisas av
tjuvpojken Tony till Hardcastles hus, som han
uppgiver vara Värdshuset Råbocken. De
förvecklingar, som härigenom uppkomma,
äro riktigt i 1700-talsstil och smaka icke
så litet av Marivaux, men de utfördes med
så mycken stilkänsla och så gott humör,
att man var med hela tiden.

Att Hastings får Constance och Marlow
får Käte torde vara onödigt att tillägga.
Hon gör sig ringa för att kunna segra på
det sättet, att Marlow, som ganska lätt blev
intim med värdshusflickor men hade en
panisk förskräckelse för familjeflickor, en
åkomma som ej är så konstig och sällsynt
som man tror, djärvdes närma sig henne.
Då hon ibland brukade kläda sig på det
»gambla ährbara maneret», något som fadern
gladde sig åt, togs Käte på det föregivna
värdshuset för tjänarinna, och detta verkade
på Marlow så att han genast fick den
maskulina aktivitet och intensitet, som
är det rätta både på Martis och Veneris
stridsplatser.

Gamle Hardcastle med sitt 1773
oaktuella intresse för prins Eugène av Savoyen,
med sin glädje över att få bjuda på vad
huset förmådde och sin häpnad över den
framfusiga ungdomen, var mycket sympatiskt
framställd av herr Carl Browallius. Av hans
maka gav fröken Borgström en mycket
lustig och karakteristiskt formad typ. Jag
vill inte göra mig till med att låtsas veta
hur hon spelades på premiären 1773, men
jag kände på mig att fröken Borgströms
framställning var mycket stilriktig. Älsklig

och frisk som ett bär, påminnande om Mrs
Graham med sin lilla huva och sin
sopkvast på Gainsboroughs kända porträtt,
var fru Bosse. Hon var full av låt vara
maniererad men säkert tidstypisk
skälm-aktighet. Och man förstod, att den unge
mannen skulle bli kär i denna tjänarinna,
som strax skulle bli härskarinna. Såg
Marlow märkvärdigt nog inte genast, att Käte
var en fin flicka, så såg åtminstone publiken
med detsamma att Marlow var en fin karl.
Man måste visst också vara det för att
spela det så bra som herr Winnerstrand,

Av den rödhårige slyngeln Tony
Lump-kin, som flängde och slängde på hästar
och kuskbockar och även i salongerna
skumpade som en stut och retades med sin
vackra släckting Constance, gjorde herr Ivar
Kåge en verkligt rolig och riktig figur. Det
obändiga och det goda humöret kom bra
fram, och man kände att författaren och
skådespelaren tillsammans ville och lyckades
visa något av den friska engelska urgrunden.

Är det ej ändå litet väl hårt mot
fransmännen — man må tycka vad man
vill om deras politik — att översätta
André Picards En herre i frack från en
engelsk bearbetning? Så rolig och
älskvärt ostyrig som samme författares Kiki
var kanske dock ej originalet.
Omarbetningen var det åtminstone icke då den nu
spelades på Svenska teatern. Den
ädelhet, som utvecklas av en von Tellheim i
Minna von Barnhelm, då den finkänslige
militären ej vill gifta sig med den flicka
han älskar och som älskar honom
tillbaka, endast därför att hon är rik, och
Cyranos övermänskliga offerlust att vilja
tvinga sin älskade Roxane på sin rival
Christian, allt detta är ett intet mot den
ädelhet och själsliga finhet, som utvecklas
av greve d’Artois-—herr Gösta Ekman. Då
greve d’Artois, en stormrik slottsägare på
landet, gjort den älskliga Germaine—fröken
Renée Björling till sin »gemål» — ett så
högtidligt ord använde man på
programmet —, finner den unga grevinnan, att
maken är väl lantlig och otymplig i sin
glödande kärlek. Och så kan han inte
dansa. Han lär sig då den mest
fullkomliga parisiska jazz, men då han bjuder upp
hustrun för att visa vad han kan avvisar
hon honom. Med döden i hjärtat lämnar
han då sin hustru ali hennes frihet til 1—

228

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free