- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
231

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

för rörlig för en engelsman. Priset togs av
hr Gösta Ekman, den elegante engelske
aristokrat-militären, så god, så dum, så
tapper — det såg man på långt håll — att
man blev både rörd och full i skratt.

Uppsättning och regi, den förra av
Einar von Strokirch, den senare av Gunnar
Klintberg, som gjorde en gammal farbror
på ett mycket trevligt sätt, voro som på en
god engelsk teater.

Intima teatern, Mindre dramatiska
teatern, heter nu Komediteatern och står
under ledning av herr Ernst Eklund. Det är
ängsligt, då tidningar och tidskrifter ändra
format. Det brukar betyda, att de ej gå.
Man blir också, då en teater ändrar namn,
litet undrande.

I höst gavs här Eliza stannar, en
engelsk pjäs av H. V. Esmond. Eliza
spelades av Alice Eklund, och en viktig sak
blir det för Komediteatern, om hon stannar
där, men inte i sin utveckling, ty där
behöver hon nog litet till. Omedelbar och
med en ton av god kvinnlighet i sin röst,
har den unga och fagra skådespelerskan
goda förutsättningar att bli, eller rättare
fortsätta att vara mycket omtyckt.

Stycket är byggt på den nu ett par
gånger i skådespel upptagna idén, hur en
lantlig och illa klädd dam utvecklar sig
genom kärleken och kanske något även
genom kvinnans naturliga listighet till en
hyperelegant, oemotståndlig skönhet: sä
flickan i La passerelle, som kreerades av
Réjane, så den lilla lantfrun i La sonnette
d’alarme, Théatre de l’Athenée’s i Paris
stora succés 1923, och så Liza Doolittle
i Shaws Pygmalion. Alla dessa grå puppor
blevo de fagraste fjärilar.

Sandy Verald, den unge man som
oförklarligt nog lovar att åtaga sig ett
fosterbarn utan att ens efterfråga dess ålder
och till sin förbluffelse märker, att han i
stället för en fem års flicka får en tjugu
års, spelades av Gösta Ekman, då pjäsen
först framfördes, sedermera av Ernst Eklund.
Jag såg den förste, som med sedvanligt
behag och naturlighet spelade ung herre,
vilket jag tror bör vara något av det svåraste
man kan försöka sig på. Det var ett
inslag av livskänsla, av frisk »kvinnlig
vildhet» hos Eliza—fru Alice Eklund, när hon
visade den aktivitet, som även kvinnor
kunna använda vid förlovningar, låt vara

att jag icke går så långt som de vilka
påstå, att alla förlovningar beslutas av
kvinnor.

W. Somerset Maugham har skrivit
noveller av en Maupassants hänsynslösa kraft.
I en av dessa med exotisk miljö skildrar
han en engelsk missionär på en ö i Stilla
havet, engelsk koloni, en religiöst hård man,
som lyckats omvända en anglosachsisk
enklare cocotte men själv faller i sinnlighetens
snaror, återförför henne och full av ångest
skär halsen av sig själv. Den järnhårda logik
och den slipade form, som utmärkte den
novellen, finnas ej i hans skådespel East
of Suez. Dock visar hans ypperligt byggda
Cirkeln vad han även kan förmå i dramatisk
formgivning. Författaren kallar sitt stycke
Öster om Sues — ett engelskt, jag tror
från Kipling härstammande uttryck,
syftande på de folk som aldrig kunna förstå
oss och vi aldrig dem — för en berättelse
från Kina i sex avdelningar. Stycket lider
litet av filmkomposition. Vad dekorationerna
beträffar hörde jag en svensk dam, som
bott länge i Kina, påstå att de voro fullt
tillfredsställande. Manne Runsten hade gjort
sin sak bra. Vi äro i Peking. Daisy—fru
Bosse, ett anglo-kinesiskt halvblod med
tvivelaktigt förflutet, har tänt en stark
lidelse hos en fin ung engelsman, Harry
Henderson, spelad av John Westin. Det
drag av oskuld, som finnes i herr Westins
anlete, har troligen försynen gett honom.
Här var det sällsynt bra på sin plats, och
det var en mycket sympatisk och god bild
som skådespelaren gav. Han varnas på det
enträgnaste av sin vän George Conway—
Ernst Eklund för att tänka på äktenskap
med en eurasiska. Till sin häpnad får
Conway se, att vännens val fallit på en kvinna,
med vilken Conway för några år sedan
haft ett förhållande. Daisy blir gift, och
både hon och Conway upptäcka snart, att
den gamla kärleken lever i deras hjärtan.
På visst sätt äro människorna lika i alla folk;
i kärlek, hat och svartsjuka, i hunger och
törst ha vi ju stora likheter också med
djuren, men Joseph de Maistre sade: »Jag
har ej sett en enda människa, bara tyskar,
fransmän, kineser etc.» Nu påstås det att
eurasier ärva båda rasernas fel. Vad
utseendet beträffar, så gäller det ej,
åtminstone inte Daisy, ty det var en egendomlig
exotisk charm i fru Bosses gestalt, då hon

231

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free