- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiotredje årgången. 1924 /
235

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms mtisikliv

både en stående konsertorkester och en
statsscen för opera, balett och — ej att
förglömma — det stora skådespelet med eller
utan musik.

Konsertföreningen firade i mitten av
januari sitt i o-årsjubileum med en s. k.
festkonsert och tre åt grannlandens musik
ägnade »nordiska» konserter. Till
festkonserten hade man försäkrat sig om medverkan
av två publikgunstlingar, hrr Forsell och
Stenhammar. Den förre sjöng med fulländad,
hos oss ouppnådd konstnärlighet Södermans
underbara Tannhäuser-ballad; den, som hört
C. Fr. Lundquist under hans glansperiod,
minns dock, att hatis föredrag här grep
ändå starkare. Med mästerskap föredrog
hr Forsell ytterligare Bo Bergmans
förträffliga Fyra Stockholmsdikter, kongenialt
ton-satta och nu dirigerade av hr Stenhammar,
den genomroliga Positivvisa med orkesterns
illusoriska positivhärmning väckte
naturligtvis formligt jubel. Hr Stenhammar, känd
och skattad som Beethoven-tolkare,
uppträdde även som pianist i ess-dur-konserten.
Om än aftonens solister i hög grad bidrogo
till dess festliga förlopp, måste dock sägas,
att programmet vid detta tillfälle hellre
bort vara helt svenskt, och även bort ge
större anledning att hylla den utmärkta
orkestern och dess huvudsaklige ledare
nästan från begynnelsen, Georg Schnéevoigt.
De rent orkestrala inläggen voro nu endast
T. Aulins korta Förspel till Mäster Olof
och H. Alfvéns e dur-symfoni, som
visserligen har tillräcklig glans och prakt för att
hävda sin plats i ett festprogram, men som
för var gång man hör den allt mer blottar
sin inre tomhet, banalitet och
osjälvständighet.

Att den norska konsertens program
ej var alldeles lyckat lär ha berott på
att sjukdomsfall nödvändiggjorde ändringar.
Huvudnumret blev nu Eyvind Alnæs’
symfoni nr 2, kort förut f. f. g. spelad i
Kristiania, ett friskt, behagligt, välklingande
verk. Första satsen lider av att det
ypperliga huvudtemat får så ringa tillfälle att
göra sig gällande, den allt för utdragna
genomföringen bygger på ett föga pregnant
och originellt sidotema. Andra satsen är en
ganska storslagen sorgmarsch, medan
scher-zot och finalen med dess elektriserande
hallingrytm stå på rent nationell grund.
Här skulle man kunna tala om Joh. Svend-

sen söm förebild, t. ex. i en sådan detalj
som fagotternas lustiga solo i scherzots
coda. Den enda nyheten f. ö. var ett
intressant variationsverk ur Sverre Jordans
svit Norvegiana, vilken man gärna velat
höra i dess helhet. Till Griegs välkända
musik uppläste hr Bjørn Bjørnson Åses
dödsscen ur Per Gynt, och Griegs även
välkända ståtliga marsch ur Sigurd Jorsalfar
utgjorde slutnumret.

Det danska programmet bragte idel
nyheter av samtida tonsättare, först P.E.
Lange-Müllers melodiska och lättflytande Förspel
till Drachmanns melodrama Renæssance,
därefter H. Børresens violinkonsert med hr
J. Thornberg som solist. Om denne
tonsättare skrev den ansedde kritikern G. Hauch i
Ord och Bild 192 1: »Hovedtrækket i Hakon
Børresens Musik är dens ærlige Friskhed.
Han er en uafhængig Musiker, om end ikke
en stærkt personlig Komponist. Hans Teknik
er højt udviklet og hans Smag er gennemført
og sikker». Allt detta kan tillämpas på
violinkonserten, som är ett ungdomsarbete; den
utgavs 1898, då tonsättaren var 22 år
gammal, och det är ungt, livsvarmt känsloliv
som tar sig uttryck i första satsens
energiska accenter, adagiots svärmiska
kärlekssång och finalens blandning av käckhet
och skalkaktighet. Svagare verkade de
därpå följande ej mindre än fem sångerna,
trots fru Birgit Engells utmärkta föredrag.
Rud. Langgaards s. k. sångscen Sinfonia
interna till en ytterligt svag och svamlig
text av tonsättaren skulle jag vilja kalla
en Fra-Angelico-studie i toner av idel ljust
i ljust, men den var för lång och
stillastående för att ej trötta. De följande
sångerna av tre olika tonsättare hade var för
sig sina förtjänster, men hela
sammanställningen var ej lyckad. Kom så huvudnumret,
Carl Nielsens senaste symfoni (nr 5). Vi
ha att tacka den fynske mästaren för många
verk av utpräglat självständig stil och stor,
egenartad skönhet — den sprudlande
humoristiska operan Maskarade (efter Holberg)
vore något för vår K. Teater att tänka på
— men har han i en del senare alster
drivit sin stil in absurdum, gäller detta i
än högre grad om femte symfonien. Vid
sidan av partier, som i sin stålhårda energi
kunna minna om Beethoven, och en av
upphöjd ro buren långsam sats, sådan i
vår tid knappt någon annan skriver den,
fanns det så rikligt med obegripliga bizarre-

235

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:59 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1924/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free