Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
pianokvintett, vilken tack vare pianistens
mycket ointressanta, själlösa, ledsamma spel,
som tydligen återverkade på de
medspelande, denna gång föll alldeles till jorden;
här mindes man med saknad fröken
Ra-disse’s inspirerade tolkning. Då vi
lyckligtvis bland våra pianister äga åtskilliga
förträffliga samspelare, hade ett annat val ej
varit svårt.
På en av Internationella sällskapet för
samtida musik anordnad kammarmusikafton
med ej mindre än nio medverkande
framfördes idel nyheter. H. Rosenbergs trio
för flöjt, violin och viola (samma
besättning som Beethoven använt i sitt op. 25)
blev för mig en angenäm överraskning
efter tonsättarens i fjor spelade
stråkkvartett; fina klangverkningar för det
spröda, ljusa materialet och särskilt i de två
första satserna en lätt arkaiserande stil
verkade enbart behagligt; modernare toner
anslås i den tarantellaaktigt framdansande
finalen. En violinsonat av österrikaren
E. Kornauth var ungdomligt frisk i
uppfinningen och beredde mig avgjort mer
glädje än hr Kallstenius’ cellosonat, som
jag skulle vilja kalla musik invitts Musis,
tung, tryckt, trist. Om en sonatine av den
här okände, ej unge fransmannen
Koech-lin för två flöjter allenast (en i och för sig
omöjlig besättning) och några pianostycken
av Milhaud inskränker jag mig till att säga,
att de på mig verkade snarare patologiskt
än estetiskt.
En märklig tilldragelse var hrr W.
Pe-terson-Bergers och Augustin Kochs konsert,
vars program upptog ett rikligt urval av
den förstnämndes sånger. I vår
romanslitteratur har hr P.-B. gjort en så väl till
omfattning som beskaffenhet mycket
betydande insats och med den givit oss något
av sitt allra bästa; åtskilliga av t. ex. hans
Karlfeldt-sånger äro både geniala och
kongeniala. Som den kulturpersonlighet han är,
har han alltid valt poetiskt högtstående
texter. Ännu otryckta nyheter voro ett par
Heine-sånger, av vilka Das goldene Kalb,
där tonsättaren uteslutit den mellersta
strofen, var en verkningsfull tonmålning, vilt
orgiastisk och starkt naturalistisk (t. ex.
stac-catomelismen på »Gelächter»). I Der Asra
återger en ledsagningsfigur hur »die
weis-sen Wasser plätschern», men jag vågar tro,
att Rubinstein i sin enklare hållna sättning
kommit diktens lapidara monumentalitet
närmare. Utförandet av de 25 sångerna
kan betecknas som ett både vokalt och
mnemotekniskt kraftprov av hr Koch och
torde också ha varit i full
överensstämmelse med den vid flygeln medverkande
tonsättarens intentioner. En annan
kompositionsafton, omfattande sexton sånger, gavs
av hr Erkko Melartin. De från många
skilda länder och tider hämtade texterna
vittna om en mindre vanlig litterär kultur,
och i deras musikaliska tolkning visar sig
hr Melartin som en verklig Proteus, det
är som om hans fantasi toge ny gestalt
för varje diktare, han träder i beröring
med. I en essai över Renan talar Paul
Bourget om »une disposition de 1’esprit,
très-intelligente à la fois et très-voluptueuse,
qui nous incline tour å tour vers les diverses
formes de la vie et nous conduit å nous
prëter å toutes ces formes sans nous
don-ner å aucune». Sådan tycks också denne
tonsättares andliga läggning vara,
mång-frestarens, för vilken intet mänskligt är
främmande. I motsats till sin landsman
Sibelius, som kan skriva geniala ting vid
sidan av rätt svaga, är han som
romanskompositör mycket jämn, alltid intressant,
aldrig obetydlig, men hans avsiktliga
eklekticism gör, att man har svårt få fatt på
hans egen personlighet. Fröken Mörner,
som i hr Melartins ledsagning hade ett
ypperligt stöd, tolkade sångernas växlande
stämningar på ett sätt, som visade att hon
gått ofantligt framåt med hänsyn till
föredragets liv och värme.
Fru Cally Monrads
25-årsjubileumskon-sert förmedlade för den, som i likhet med
mig ej förut hört henne, bekantskapen med
en utomordentligt intelligent konstnärinna,
vars intuitivt själfulla tolkning gör varje
skiftning i dikt och toner levande för
åhöraren, låt vara att hon numera verkar starkast
i ting, där hon får vara diseuse snarare än
sångerska. Hon framförde en grupp sånger
av hr E. Alnæs, bland vilka den drastiskt
humoristiska Skogsrån (Fröding) jämte
Peterson-Bergers Titania och Schumanns
Die Kartenlegerin hörde till det, som låg
bäst för fru Monrad. Hr Alnæs’ förträffliga
pianoledsagning bidrog till aftonens
konstnärliga behållning.
Flera svenska sångerskor ha med
växlande framgång beträtt konsertestraden,
bland dem fröken Elin Hjelm, vilkens
präktiga, om än ej färdigbildade mezzosopran
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
