Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
Orfeus torde säkert många tankar gå tillbaka
till den konstnärinna, som vid operans
återupptagande för 30 år sedan idealiskt
förkroppsligade den gudaborne sångaren,
fru Mathilda Jungstedt-Reutersvärd,
som avled d. 21 nov. f. å. I denna sin
yppersta roll var hon en verkligt apollinsk
ljusgestalt, en oförgätlig
skönhetsuppenbarelse. Under en följd av år, dock med ett
längre, beklagligt avbrott, räknades hon till
vår operascens förnämsta prydnader och
uppbar där mezzosopranfackets alla mer
betydande partier. Ty värr var den vackra
rösten något spröd och ej tillräckligt
bärig, den visade också jämförelsevis tidigt
tecken till tillbakagång. Förgäves sökte hon
böta skadorna genom studier för en
berömd utländsk lärare; vid hennes, som jag
tror, sista uppträdande, pä en
kammarmusikafton, då hon utförde ett par
Brahms-sånger med obligat viola, var intrycket
snarast vemodigt. Jämte Orfeus ansågs
Carmen som hennes bästa roll, en allmän
mening som jag aldrig kunnat dela. Som en
skapelse av första rang minns jag däremot
hennes Margit i Ibsen-Stenhammars Gillet
på Solhaug, ej en operafigur, utan en
lidande, kämpande, upprorisk, slutligen
kuvad själ. Strålande skön, förförisk,
demoniskt tjusande var hon som Delila och Ran,
lustigt tjuvpojksaktig som Cherubin i
Figaros bröllop, som på 90-talet ännu gavs
i de vackra (och riktiga!) dräkterna från
iooc-talets mitt, majestätisk, gudinnelik
som Fricka. De nämnda uppgifterna visa
tillika spännvidden av fru Jungstedts
ovanliga dramatiska begåvning, som främst av
allt gjorde henne till den stora
konstnärinna hon var.
Den 27 febr. avled en annan
sångerska, som även hon stått i allra främsta
ledet av vår lyriska scens krafter och
åtnjutit en lika allmän som rättvis
popularitet: fru Caroline Östberg. Hennes insats
i vårt musikliv omfattar tre skeden. Som
helt ung utförde hon på »K. stora teatern»
en rad av den komiska operans — som
då odlades vida mer än nu •— förnämsta
partier och blev mycket omtyckt både för
sin vackra röst och sitt gratiösa, livliga
spel. En helt annan, konstnärligt mindre
värdefull publikgunst förvärvade hon senare
som operettprimadonna vid d. v. Nya
teatern, där hon till kamrater hade så
ypperliga förmågor som Vendela Andersson,
Arl-berg, Holmqvist, Wagner, Sellman, Kloed.
Hennes första roll där var Boccaccios i
Suppés till text och musik lika tarvliga
operett. Bland andra uppgifter, vari jag
minns henne från denna tid, äro
titelrollerna i Lille hertigen och Rosenkind (La
mascotte), M:lle Lange i M:me Angots
dotter och — på ett helt annat område —
den fordrande kvinnliga huvudrollen i
Hoffmanns sagor. Återbördad till operascenen
uppbar hon där under ett par årtionden
opera-serians vokalt och dramatiskt mest
betydande sopranpartier, framför allt i
Mozarts, Beethovens och Webers klassiska
mästerverk, dock utan att helt överge sitt
ursprungliga område. Om hennes hjältinnor
med hänsyn till spelet ej alltid fyllde
måttet och den yttre företeelsen ej var den
för sådana uppgifter lämpligaste,
motväg-des detta i rikaste mått av det glans- och
stilfulla vokala utförandet. Fritz Arlberg,
som uttalade sig starkt kritiskt om fru
Östbergs metod, erkände hennes lysande
begåvning och framför allt hennes makalösa
»subjektiva disciplin» eller, med ett annat
ord, ambition, den »som består i att man
icke dagtingar med sitt konstnärliga
samvete utan alltid gör sitt bästa, att man med
dödsförakt ger sig i kast med sin uppgift,
vore den än så svår». Ambition, energi,
oförtröttat arbete, se där vad som i förening
med stora naturgåvor beredde fru Östberg
den rangplats, hon intog vid vår K. Teater.
Ej få voro de operor, där hon uppträdde
samman med fru Jungstedt. Bägges
konstnärliga gärning skall av dem, som haft
tillfälle följa den, bevaras i tacksamt
minne.
2g febr. IQ24.
Caroline Östberg har tidigare omtalats i Ord och Bild av Lay (fru Malla Grandinson) 1892 s. 431
och Mathilda Jungstedt av Magnus Josephson (i art. Två sångerskor) 1896 s, 474.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
