Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Anders Zorn. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhræ^ts
I en eljest för honom främmande
mörk färgskala ser man en fiolspelare,
som med en sejdmans min leder ett
midsommarsällskap av kullor och masar
till dans. Stämningen är tydligen het.
I bakgrunden är det ett tissel och tassel
i förväntan på den kommande kärliga
leken. Och under stråkens trolska
ledning ordna sig fötterna till samstämmig
takt.
För utbildningen av sina
konstnärliga anlag sökte Zorn med mecenaters
hjälp sig in i akademien.
Han inkom där, som Tor Hedberg
berättar i sin utmärkta monografi, i
principskolan 1878 samt uppflyttades efter
hand i antikskolan.
Han ansågs i akademien som en
synnerligen lovande adept, ehuru man från
lärarnas sida måste beklaga, att han så
sällan var närvarande vid lektionerna.
Ett par varningar följde. Men när
han slutligen upprättade en skola på
egen hand och fullständigt uteblev, var
måttet rågat.
Han fick en tredje varning, som den
trotsige dalmasen besvarade med att
återlämna sitt diplom och vända den
hedervärda institutionen ryggen.
Med de två och ett halvt år han
därstädes använt eller försummat var
hans studietid till ända. Något annat
lärlingsskap hör man under hans vidare
utveckling icke av, när man undantar
några lektioner han i London tog av
Hägg i raderingens teknik. Och med
större skäl än vanligt i dylika fall kan
man därför nämna Zorn en autodidakt.
Vad som räddade hans
framställningssätt från de luckor, man eljest vanligen
finner i den självlärdes utbildning, var
först och främst det medfött lyckliga
handlag, som tillät honom att snart sagt
från början lika fullfärdigt nyttja penseln
som pennan och radernålen. Och vidare
den förvånande arbetskraft, som under
en 40-årig rastlös produktion smidde hans
av så många konstens dagdrivare
avundade »lycka» i världen.
Efter sin avgång från akademien
begynte han sin självständiga verksamhet
som akvarellmålare, på vilket område
han först hemma slog igenom med de
vackra porträtten av brukspatron Aspelin
och fru Hanna Heijkenskjöld — samt
sedan utrikes i Spaniens och Englands
högre kretsar skar vackra lagrar. Vid
sidan av akvarellen upptog han i slutet
av 80-talet etsningens förnäma konst,
där hans utsökta sinne för valörernas
klärobskyr på det mest renodlade vis
gjorde sig gällande. Och från
vattenfärgens tunnhet vände han sig ungefär
samtidigt till oljefärgen, vars must och
djupare glans bättre svarade på de
anspråk, hans mognande kraft nu ställde
på hans konst.
Men i vilket material han än
arbetade, var hans sätt att angripa naturen
i huvudsak detsamma. Det mål, han för
sig uppställde, var icke en rofylld
stämning i gammaldags klassisk stil. Det var
att fånga motivet mitt i det pulserande
livets rörelse.
I »Kusinerna» t. ex. var det ett
förtjusande kvinnolöje som tände hans
intresse. I porträttet av Ivar Bendixson
var det handens geometriska grepp, som
gav klaven till den i modern stil,
nervöst anlagda kompositionen. Och i
skizzerna från München-bryggeriet —
hans impressionistiska mästerprov — var
det en efemär reflexverkan, som, flyktig
lik en eldtungas kast, försatte hans pensel
i trance.
För att rätt förstå Zorns ställning
till hans samtid bör man märka skill-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
